Annons

Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Karin Henriksson

Karin Henriksson

Av Karin Henriksson

Mer och mer pockande uppfordrande frågor ställs nu till Barack Obama om den utlovade förändringen, ”change”. En uppnosig frågeställare talade t o m om ”recycling” av Clinton-ministrar. Varpå Obama svarade:

– But understand where the vision for change comes from, first and foremost. It comes from me. That’s my job, is to provide a vision in terms of where we are going, and to make sure then, that my team is implementing.

Tolkning: Förändringen det är jag.

Låter lite som Ludvig XIV:s L’État c’est moi.

Självklart imponeras man av Barack Obamas klara resonemang och självsäkra och målmedvetna uppträdande bakom talarstolen på alla tre presskonferenserna denna vecka. Han har omgett sig med idel kunniga och erfarna experter, många av dem inte bara påminner om Bill Clinton ”meritokrater” utan är rentav samma personer.

Men, när han i tisdags angav ”farmarmiljonärerna” som håvat in miljardbelopp i subventioner som ett exempel på de onödiga budgetutgifterna han vill stryka kunde man – som mångårig Washington-observatör – bara undslippa sig rimmet Good luck, Barack…

Det finns inget så gammalt politikertrick som att säga att man ska skära bort fett (pork) i den federala budgeten (slå upp: McCain, John, förlorande republikansk kandidat i presidentvalet 2008) men i det förändringsobenägna Washington är det svårt att hitta någon som förmått att göra det. Känt är dessutom att det som går att skära utgör en liten del av hela kakan (som domineras av räntor på statsskulden, transfereringar och försvaret som Obama vill stärka).

Huvudskälet är att det är kongressen, inte presidenten, som beviljar budgetmedel och kan Obama övertyga de egna och ett tillräckligt antal i oppositionen att gå på hans linje, ja, då har han åstadkommit ”change we need”.

Obama-nytt i övrigt: på onsdagskvällen, alltså dan före Thanksgiving, sänder ABC en intervju som Barbara Walters gjort med Michelle och Barack Obama, med smått och gott som att han fortfarande hoppas få behålla sin älskade Blackberry och att döttrarna måste bädda sina sängar och hjälpa till efter flytten.

Martin Gelin

av Martin Gelin

Nate Silver har ritat upp Obamas politiska program i ett behändigt diagram, från höger till vänster.

Martin Gelin

av Martin Gelin

”Slopa kapitalvinstskatten, är svaret. Vad är frågan?”
En klassiker, från Krugman.

Karin Henriksson

Av Karin Henriksson

Reaktionerna på Barack Obamas tilltänkta ekonomiska toppgäng var inte bara positiva, utan det framhålls att i synnerhet Lawrence Summers var medskyldig i skapandet av de derivat som bidragit till finanskrisen och att Timothy Geithner har en del att svara för sig rörande årets olika dyrbara och inte helt lyckade ”bailouts”.

En rad bara för att flagga för en klarögd genomgång av händelseförloppet i Chicago där Obama kallar till presskonferens varje dag. Enligt Rich Lowry i National Review (och i New York Post) har Obama tvingats agera med ”hänsynslös pragmatism” och skapat den Clinton III-era som Hillary drömde om.

Det verkliga lackmuspappret rörande Obamas ideologiska böjelser (som vi ju diskuterat en del på den här bloggen) kan bli rätten att organisera sig. Fackföreningsrörelsen satsade mängder av miljoner på Obamas kandidatur och väntar otåligt på infriandet av löftet att baxa igenom en lag om ett nytt omröstningsförfarande på arbetsplatserna – som arbetsgivarna motsätter sig å det bestämdaste.

Martin Gelin

av Martin Gelin

Apropå allt det här med Obama och förväntningarna: Tom Watson på Tech President har en bra genomgång av hur den demokratiska bloggosfären hittills reagerat på Obama.
I stora drag finns det två skolor: realisterna, som är nöjda, och idealisterna, som är besvikna.
En av de som är mest besvikna är Christopher Hayes, på The Nation, som påstår att Obama ”inte rekryterat en enda progressiv politiker till sin administration. Inte en enda”.
Tja, jag skulle nog vilja kalla Elizabeth Warren, John Podesta, Melody Barnes och Janet Napolitano hyfsat progressiva. Är inte själva definitionen på progressiv, i det här sammanhanget, att man brukade jobba med Ted Kennedy?

Dessutom har ju Obama faktiskt aldrig utlovat en radikalt progressiv agenda. Tvärtom: han utlovade så kallad post-partisanship. Att jobba över partigränserna.
Ta-Nehisi Coates sammanfattar läget:
”Om Obamas rekryteringar i stället hade kommit från den yttre vänstern skulle alla ha gnällt på att ’Obama överger sina vallöften för en renodlad vänsteragenda'”.

Det här hänger ju ihop med feltolkningarna av Obamas budskap som jag skrev om tidigare: hur kan han åstadkomma ”förändring” om han samtidigt ska kompromissa med republikaner?
Watson illustrar passande nog sin artikel med två tidningsomslag som sammanfattar den här lite motsägelsefulla bilden av Obama:

Dels har vi The Nation, som kör med Obamas egen, halvofficiella Shepherd Fairey-silhuett, lite sådär ytligt revolutions-chic.
Dels har vi det redan klassiska omslaget till The Atlantic från förra vintern, med Andrew Sullivans artikel ”Why Obama matters”, som ju handlade just om att Obama var den enda presidentkandidaten – hos såväl republikaner som demokrater – som hade någon chans att göra något åt det ohälsosamt polariserade politiska klimat som präglat USA sedan 1960-talet och i synnerhet Vietnam-kriget.
Man kan väl också se det som att alla helt enkelt försöker claima sin egen Obama, men jag tror att Atlantic-bilden stämmer lite bättre än The Nation-bilden.
Och som jag skrev tidigare så kan det ju alltså vara just Obamas diplomatiska image som hjälper honom att åstadkomma rejäla förändringar.

Det är väl som The Onion skrev: ”Nation finally shitty enough to make social progress”

Martin Gelin

av Martin Gelin

Om en mobbare fortsätter mobba utan att ha någon att mobba, finns han ändå?

Karin Henriksson

ås Av Karin Henriksson

Börsaktörerna spetsade öronen så fort ämnet ”taxes” kom upp på Barack Obamas presskonferens på måndagen för att sedan reagera småsurt när han vidhöll att de som gynnades mest de senaste åtta åren kan förväntas att betala ”lite mer”.

Men, annars bemöttes namnen på nya ekonomirådgivare huvudsakligen positivt i etablissemanget i Washington och New York. Från vänsterhåll avvaktar man än så länge, men frön till en svekdebatt sås nu.

I Salon går Mike Madden igenom besvikelserna hittills och tar bl a avstamp i Obamas ovilja att bestraffa senatorn Joe Lieberman (d e m o k r a t i s k vicepresidentkandidat år 2000) för dennes högst synliga – och hörbara – kampanjande för John McCain.

Gamla watch-dog-gruppen Public Citizen kartlägger maktskiftet på en ny sajt, Becoming 44, med löftet att belysa det ”ur ett progressivt perspektiv”.

Och Max Weisbrot i Center for Economic and Policy Research kommenterar så här om nya duon, alltså finansminister Timothy Geithner och ekonomirådgivaren Lawrence Summers:

Geithner and Summers are credited with expertise in crisis management, but we better hope they don’t manage the current crisis like they did in East Asia, Russia, Argentina or any of the other countries that Treasury was involved in during the 1990s with their help. They helped bring on the East Asian crisis in 1997 by pressuring the governments in the region to de-regulate international financial flows, which was the main cause of the crisis. Then they insisted that all bailout money go through the IMF, and delayed aid until most of the damage was done. Then they attached damaging conditions … to the aid, leading Jeffrey Sachs to call the IMF under their watch ’the typhoid Mary of emerging markets, spreading recessions in country after country

Martin Gelin

av Martin Gelin

”The lesson Holmes learned can be put in a sentence. It is that
certitude leads to violence. This is a proposition that has an easy
application and a difficult one. The easy application is to ideologues,
dogmatists, and bullies–people who think that their rightness
justifies them in imposing on anyone who does not happen to subscribe
to their particular ideology, dogma, or notion of turf. If the
conviction of rightness is powerful enough, resistance to it will be
met, sooner or later, by force.”
– Louis Menand ”The metaphysical club”

På omslaget till förra veckans Time Magazine hade de klistrat in Obamas ansikte på Franklin Delano Roosevelts kropp.
Newsweek hade i sin tur en bild på Obama där hans skugga bildar Abraham Lincoln.
Jag har sett minst ett dussintal amerikanska tidningar den senaste veckan som ägnat sig åt liknande jämförelser.

Det är lite fascinerande, för det var ju inte länge sedan som den allmäna uppfattningen om Obama var att han var valpig, oerfaren och diffus. Men nu jämförs han envist med den största republikanske presidenten någonsin och den största demokratiske presidenten någonsin.

Pundits från både höger och vänster har därmed gjort det väldigt tydligt att det faktiskt bara finns tre alternativ för Obama just nu: han kan antingen bli vår tids Lincoln, vår tids FDR, eller vår tids största besvikelse.

Själv har jag ju aldrig hymlat med mitt stöd för Obama, men jag har inte heller haft några sådana orealistiska förväntningar på vad han faktiskt kan åstadkomma som president.

Bara hans seger i sig innebär förstås ett (enormt) symbolvärde, men politiskt har han alltid verkat ligga närmare demokraternas mitten-höger än den vänsterfåra hans motståndare försökte associera honom med under valkampanjen.

Tittar man på de rekryteringar han gjort hittills hittar man mestadels mittendemokrater som Rahm Emanuel, Hillary Clinton och Tim Geithner (med enstaka vänsterundantag, som Elizabeth Warren).

Tittar man däremot på de politiska förslag och riktlinjer som Obama föreslagit sedan han vann valet så är det en mer traditionellt vänsterliberal, demokratisk agenda.
Så här lät Obamas tal till nationen den här veckan:

”I have already directed my economic team to come up with an Economic Recovery Plan that will mean 2.5 million more jobs by January of 2011 /…/ We’ll put people back to work rebuilding our crumbling roads and bridges, modernizing schools that are failing our children, and building wind farms and solar panels; fuel-efficient cars and the alternative energy technologies that can free us from our dependence on foreign oil and keep our economy competitive in the years ahead.”

Rejäla miljöinitiativ, enorma satsningar på infrastruktur och skolor och 2,5 miljoner nya jobb i stället för den hastigt ökade arbetslöshet som Bush-epoken lämnar efter sig– såväl som löften om sjukvård åt alla, att få ut trupperna ur Irak, stänga Guantánamo och omedelbart upphöra tortyren.
Jag tror att man måste bo i en liten europeisk kokong om man inte ser skillnaden mellan det och de senaste åtta åren här.

Jonathan Chait på New Republic säger:
”The question isn’t whether Obama can move the United States to the left of Europe, it’s whether he can move the United States to the left of where it currently stands.”

Anledningen att det är så många som missförstår Obamas politiska ambitioner är att hans image bygger på två till synes motsägelsefulla roller.
Dels finns det den Messias-liknande Obama som håller svulstiga tal, som pratar i bibliska termer om stormar och oväder och åtta mörka år, citerar Sam Cooke och MLK.
Dels finns det den pragmatiska, kalkylerande realisten Obama, som är övertygad om att ödmjukhet och försiktighet är två av de viktigaste egenskaperna hos en bra ledare, som samarbetar med motståndare, lyssnar på sina rivaler, kompromissar med republikaner och ändå övertygar den vänsterliberala basen om att han står på deras sida.

Ett bra sätt att försöka förstå de här till synes motsägelsefulla rollerna är att läsa Reinhold Niebuhr, en av de ideologer som haft störst betydelse för Obamas sätt att tänka, i synnerhet när det gäller hans syn på ledarskap och maktens begränsningar. (Jag har skrivit tidigare om Obama och Niebuhr här och här)

I Andrew Bacevichs läsvärda nya bok ”The limits of power” beskriver han läget i dagens USA med utgångspunkt från just Niebuhrs mest inflytelserika böcker, och det är svårt att hitta ett mer passande manifest för en amerikansk president efter åtta år av Bushs hybris och bångstyrighet.
Att Obama inser ”maktens begränsningar” behöver alltså inte innebära att han inte kommer att förändra något.
Det många verkar missförstå är att motsatsen till George W Bush inte är en vänsterideolog som är lika enfaldig som Bush från andra hållet. Motsatsen till Bush är snarare någon som liknar Obama – kompetent, realistisk, benägen till kompromisser, intellektuellt nyfiken, med konservativt temperament men vänsterliberala ideéer.
En pragmatiker snarare än en ideolog.

Det blir allt mer tydligt att Obamas bombastiska kampanj framför allt var ett effektivt sätt att mobilisera väljare.
Hans faktiska ambitioner är mer ödmjuka. Men kan man därmed säga att kampanjen var oärlig? Jag tror inte det. En pragmatisk, flexibel Obama kommer att vara en betydligt mer effektiv president än en ideologiskt enkelspårig Obama.

Några andra röster om Obamas första två veckor som president-elect:

David Brooks tycker att Obama gjort ett ”strålande” jobb hittills.

Ana Marie Cox uppmärksammar republikanernas förvånansvärt positiva reaktion till Hillarys nya jobb.

Bob Woodward tycker däremot att Hillary är en dålig idé.

Spencer Ackerman är också skeptisk.

Kompromissen med Liberman får beröm av demokraterna i kongressen, men en hel del vänsterbloggare är sura, enligt Politico.

The Economist gillar Geithner.

Martin Gelin

av Martin Gelin

Chris Cillizza på Washington Post har en intressant lista på de tio republikaner man bör hålla ögonen på i framtiden. Sarah Palin är inte med, på grund av att hon tydligen ”inte har så högt anseende” bland de republikaner Cillizza pratat med (helgens presskonferens framför en man som slaktar kalkoner live lär kanske inte direkt öka chanserna).
Jindal är ”etta”. Jag tycker att han är överskattad. Känns som att republikanerna desperat lyfter fram honom för att han är den enda icke-vita ledare de har i dag, och de börjar inse att det är politiskt självmord att fortsätta tjata om att ”riktiga” amerikaner bara finns i Appalacherna. Jindal kommer inte ens att ha fyllt 40 när primärvalskampanjerna för nästa val inleds, han har inte genomfört några direkta storverk i Louisiana, och han ägnar sig åt new age-flum på fritiden.

Marc Sanford och Eric Cantor tror jag däremot på. De verkar båda intresserade av att lyfta fram den libertarianska traditionen i partiet, snarare än den reaktionärt religiösa.

George Packer kartlägger i sin tur framtiden för republikanska pundits.

Karin Henriksson

Av Karin Henriksson

Det kom ett mejl med rubriken: En sista chans att kämpa för vår författning.

Utgångspunkten är det gamla – osannolika – ryktet att Barack Obamas förfalskat sitt födelseintyg (birth certificate). Han föddes i själva verket i Kenya och inte på Hawaii – och skulle således inte uppfylla kravet i grundlagen på att vara ”a natural born citizen”.

– Elektorskollegiet röstar den 15 december – vi har mindre än 30 dagar i frihet, manar avsändaren Janet Porter i organisationen Faith2Action.

Motståndarsidan var f ö också redo med ett författningsrättsligt spörsmål. John McCain föddes nämligen i den amerikanska kanalzonen i Panama (såvida inte hans papper också var förfalskade…) och frågan som grundlagsexperter redan grunnat på gällde huruvida detta verkligen uppfyller kraven på att vara ”natural born”.

På sina håll är man alltså inte redo att ge sig. En videolänk skickas runt där Obama-väljare visar sig helt okunniga om demokratiska kongressrepresentanter men vet svaren på alla frågor om Sarah Palin (närheten till Ryssland, gravida tonårsdottern, klädinköpen m m). Tesen lyder att medierna illvilligt spridit de här uppgifterna men kvävt information om kongressens verkliga och underförstått fula makthavare, Nancy Pelosi, Harry Reid, Barney Frank m fl.

Men för att detta verkligen skulle bevisa något borde ju republikanska väljare tillfrågas om de t ex vet vem Mitch McConnell är (minoritetsledare i senaten). Och samma väljare skulle förmodligen ha vetat mer om Monica Lewinsky, Linda Tripp och vilken färg det var på den berömda spermafläckade klänningen än om detaljerna i Bill Clintons politik.