X
Annons
X

Martin Gelin om amerikansk politik och kultur

Karin Henriksson

Karin Henriksson

Av Karin Henriksson

Bara timmar kvar nu, som en småtrött reporter uttryckte det.

Ledsnast när valet är avklarat torde tv-bolagsdirektörer i de viktigaste s k media markets bli, för när kampanjernas slutar annonsera kommer det att bli högst kännbart att exempelvis fordonsreklamen redan avtagit dramatiskt.

Intresset i Sverige för presidentvalet har varit större än någon gång tidigare under mina år som korrespondent. Personligen har jag alltid haft lite svårt att förstå intresset från redaktörerna hemma på redaktionen för just pengaaspekten. Det här betyder självklart inte att jag försvarar de korrupta aspekterna av pengarna i den amerikanska politiken, bara att själva summorna är rätt ointressanta i ett land med över 300 miljoner invånare. Rubriken ”Valet rekorddyrt” är dessutom given varje gång.

Center for Responsive Politics har redan gjort en prognos över totalutgifterna under den tvååriga cykel som slutar i och med president- och kongressvalen på tisdag: 5,3 miljarder dollar. Det är 1 miljard mindre än vad amerikanerna lägger ut på potatischips per år, noterade krönikören George F. Will lite torrt.

I studien från nämnda center konstateras också att de s k 527-grupperna (döpta efter en paragraf i kampanjfinansieringslagarna) inte alls spelat den framträdande roll som väntat i år. Det skvallras nämligen här att rika republikaner har mindre i plånböckerna efter finanskrisen, men också att inte alla varit så pigga på att hosta upp jättebelopp så här på slutet när det sett kärvt ut för John McCain.

Lite läsning om mediernas rapportering, å ena sidan Jamison Foser i Media Matters, som alltså motsäger påståendena om favorisering av Barack Obama, å den andra Victor Davis Hanson i National Review Online som beskyller medierna för att inte ha nagelfarit Obama.

John McCain höll sig i Ohio på torsdagen och Sarah Palin i angränsande Pennsylvania. Barack Obama skulle stanna till i Chicago på kvällen för Halloween med döttrarna, men annars fortsätter han intrången på republikansk mark och visar finansmusklerna i köp av reklamtid i McCains egen hemstat, Arizona.

Martin Gelin

av Martin Gelin

John B. Judis på The New Republic håller inte med om den populära uppfattningen att USA fungerar bäst med ”delad” regering, det vill säga att presidenten inte tillhör det parti som har majoritet i kongressen.
I själva verket har de flesta av USA:s mest populära presidenter – Lincoln, Wilson, FDR, Truman, Reagan – haft lyxen att jobba med partimajoritet i kongressen.

Juan Cole skriver om samma sak: ”Att låta ett parti kontrollera Vita Huset och kongressen kan ha fördelen att saker faktiskt blir gjorda”.

Martin Gelin

av Martin Gelin

Av förklarliga skäl har Obama själv inte pratat särskilt högt om sitt starka stöd från resten av världen.
Det vore förstås politiskt självmord att börja skryta om att 90% av folket i många europeiska och asiatiska länder föredrar Obama framför McCain, när hans kampanj går ut så mycket på att framstå som en rejäl, gammal hederlig amerikan.

Själv kan jag nästan bli lite irriterad när jag tar del av de ofta lite banala Obama-hyllningarna i utländska medier. Någon skrev i Der Spiegel att Obama representerar ”den goda sidan av USA”, som om alla republikaner automatiskt vore dåliga. (lite som en inverterad version av McCains ursprungliga, korkade slogan: The American president Americans have been waiting for”).

Det är lätt att glömma bort att det internationella stödet faktiskt är en enorm tillgång om Obama skulle vinna valet. USA är i desperat behov av att återupprätta sitt rykte globalt, både av ekonomiska och diplomatiska skäl (och på ett mer personligt plan är jag rätt trött på sydeuropeiska hippies som ritar Hitler-mustascher på Bush).

Timothy Garton Ash skriver om det här i New York Review of Books valspecial:

”The world may not have a vote, but it has a candidate. A BBC World Service poll, conducted across twenty-two countries this summer, found Barack Obama was preferred to John McCain by a margin of four to one. Nearly half those asked said an Obama victory would ”fundamentally change” their perception of the United States. And it certainly needs changing. Over the two terms of President George W. Bush, the Pew Global Attitudes Project, a series of worldwide public opinion surveys, has documented what anyone who travels around the world knows: a substantial fall in the standing, credibility, attractiveness, and therefore power of the United States.
/…/
Were he elected, we would discover within a few months how much of the worldwide hostility loosely tagged ”anti-Americanism” really was anti-Americanism, and how much was just a violent allergy, shared by many Americans, to a particular president, a specific set of policies, and a certain version of Americanism.”

Och så här skriver The Economist om Obama:
”Merely by becoming president, he would dispel many of the myths built up about America: it would be far harder for the spreaders of hate in the Islamic world to denounce the Great Satan if it were led by a black man whose middle name is Hussein; and far harder for autocrats around the world to claim that American democracy is a sham. America’s allies would rally to him.”

The Economist har även en intressant global omröstning där personer från hela världen kan rösta på de två kandidaterna. Obama leder förstås oerhört stort.

McCain leder bara i följande länder: Algeriet, Kongo, Sudan, Namibia och Irak.
Han är hyfsat stark i Venezuela, Colombia, Georgien och Burma.

Också intressant att det bara är 13% av The Economists läsare i Sverige som stöder McCain. Man får ju lätt intrycket att det finns en enorm hord av McCain-supportrar som genomskådat Obamas ”protektionism” i Sverige (inte minst i den här kommentarspalten, och i den svenska högerbloggosfären generellt) men inte ens bland The Economist-läsare – som ju borde stå lite till höger om svenskar i allmänhet – kan McCain få ihop ett betydelsefullt stöd.

Karin Henriksson

Av Karin Henriksson

Vi kunde ordet ”informercial” men nu har vi fått lära oss ”obamercial” efter den demokratiske presidentkandidaten Barack Obamas halvtimmeslånga egenreklam på bästa sändningstid sex dagar före valet.

Det rörde sig om det ”real America” som Obama stött på under sin egen uppväxt och de vanliga människor han mött under sina många månader på kampanjstigen. Närbilder av fyra helt vanliga amerikanska familjers vardag blandades med vallöften och anekdoter ur Obamas eget liv.

Slipat, javisst, från första rutan, med gyllengula veteåkrar i Kansas. Sentimentalitet à la Hallmarks gratulationskort, javisst. Fånig Ovala-rummet-liknande möblering fast i medelamerikanskt brunt, javisst. Politiska avsikter, javisst, vittnesmålen som kom både från familjer och från politiker som stöttat Obama redan från början återfinns i vågmästarstater som Ohio, New Mexico och Virginia.

Men det måste vara svårt även för motståndare med stenhjärtan att inte bli berörd av den 72-årige maken som måste ta ett extrajobb för att paret ska kunna betala medicinerna hustrun – med fingrar som kroknat av reumatism – behöver.

På det här viset dominerade Barack Obama något dygn av bevakningen under sista valveckan och allt prat om att John McCain hållit sig till de statliga kampanjfinansieringsramarna faller på att han troligen skulle skickat ut något liknande i etern om han haft samma kassa som Obama.

Tidigare under onsdagskvällen var det ännu ett par avsnitt av CBS-ankaret Katie Courics parallellporträtt av kandidaterna. Frågorna ter sig enkla men inte nödvändigtvis själva svaren. Favoritböcker? löd en av dem.

– Bibeln, svarade Barack Obama utan att tveka och det är säkert åtskilliga, men inte alla, som kommer att påstå att detta var cyniskt och uträknat.

Han fortsatte med Toni Morrison och Shakespeares tragedier. John McCain svarade Ernest Hemingways Klockan klämtar för dig.

Senaste gången en kandidat köpte egen tv-tid var 1992 när tredjekandidaten Ross Perot tog till det greppet, men han hade inte förekommit lika mycket som Obama i medierna, i reklamen eller i politiken.

Martin Gelin

av Martin Gelin

Libertarianska tidningen Reason har frågat redaktionens anställda och lite lösa medarbetare vem de ska rösta på.
Obama får 12 röster, Bob Barr 9, McCain får nöja sig med 4. Olika varianter av ”Ingen” får 10 röster.

Det här betyder förstås inte att Obama är libertariansk, utan snarare att alternativen är otänkbara.

Steven Pinker motiverar sin Obama-röst så här (Reasons slogan är ”Free minds, free markets”):
”Because he most exemplifies Reason and Free Minds (sorry, the country is in no mood for Freer Markets). The contrast between his discernment and eclecticism and the Republican ticket’s impulsiveness and idiot populism is vastly more important than any differences in their adherence to libertarian first principles.”

*****
The Economist har, precis som New York Times, lagt upp alla sina endorsements i amerikanska presidentval på sin sajt.
Om Bush, 2000:
”On the simple test of the two crises, he wins on points: behind on a foreign crisis, but well ahead in a domestic one. ”

Heh.

Uppdatering: tidningens Obama-endorsement.

Martin Gelin

av Martin Gelin

Jag kommer att sakna det här rastlösa kringflackandet mellan USA:s alla olika små hörn – i de här sammanhangen reducerade till swing states – när valet är över nästa vecka.
Förra veckan var jag på en fantastisk resa i de appalachiska bergen. Från Ohio till Pittsburgh och vidare till en liten gruvarbetarstad i West Virginia. Det står förstås i den amerikanska konstitutionen att varje skrivande person som bevakar ett presidentval förr eller senare måste göra denna odyssé.

West Virginia var mest fascinerande, med sin kombination av hejdlöst vacker natur och obeskrivlig misär.
I västra Pennsylvania hamnade jag på ett deprimerande Sarah Palin-tal.
Bakom mig stod en ung, muskulös man och vrålade ”Drill, baby, drill! Drill, baby, drill!” oavbrutet under hela talet. Han hade på sig en t-shirt med texten ”Use your brain – vote for McCain!”
Utanför såldes souvenirer‚ knappar, t-shirtar. 98% av alla Palin-souvenirer gick ut på att hon var snygg. På knapparna står det: ”The hottest candidate from the coolest state!”. På t-shirtarna syns Palin i baddräkt, från en gammal skönhetstävling, och texten ”The Real Maverick!”.

Den här veckan blir det Florida. I kväll är jag i Orlando, där sommaren inte riktigt tagit slut än. Solen går precis ner och är alldeles lila över de märkliga Disney-husen vid horisonten.
Om ett par timmar ska jag se Bill Clinton, Barack Obama och Jimmy Smits (i de här sammanhangen kanske mer känd som Matt Santos) hålla tal på en enorm sportarena.
Det är förstås oundvikligt att sitta här bland Disney-spektaklet – jag bor fem minuter från den creepy Disney-staden Celebration – utan att tänka på gränserna mellan Obama och Matt Santos och gränserna mellan verkligheten och fiktionen.

Det har funnits en hel del begåvade teorier om hur Obamas tal, om än bara i väldigt liten utsträckning, är influerade av Matt Santos och hans blödiga monolger i de sista säsongerna av ”West Wing” (Konrad Olsson argumenterade exempelvis för det här). Men det som alltid fått mig att tvivla på den teorin är att Obama haft samma röst i mer än 15 år.
Läser man ”Dreams from my father” så känner man igen rösten, språket, kombinationen av det lyriska och det koncisa, från de tal han håller i dag. Det finns till och med intervjuer från 1980-talet där han talar på samma sätt.
Så jag tror att det är mer sannolikt att det är vi själva som projicerar referenser från fiktiva presidenter i filmer, TV-serier och romaner på den nästan ofattbara figur Obama har blivit i USA i dag.
När vi hör Obama tala hör vi de fiktiva personer vi vill höra.

Här är hur som helst Santos i ett av sina mest obamanska ögonblick:

Martin Gelin

av Martin Gelin

Från en vallokal i Indiana förra veckan:
”For me the most moving moment came when the family in front of me, comprising probably 4 generations of voters (including an 18 year old girl voting for her first time and a 90-something hunched-over grandmother), got their turn to vote. When the old woman left the voting booth she made it about halfway to the door before collapsing in a nearby chair, where she began weeping uncontrollably. When we rushed over to help we realized that she wasn’t in trouble at all but she had not truly believed, until she left the booth, that she would ever live long enough to cast a vote for an African-American for president.”

Jag har själv varit med om ett nästan identiskt ögonblick, i South Carolina.

*****
I går höll Obama sin ”slutplädering” i Ohio. Det är fascinerande att jämföra McCains hattande mellan ett dussintal olika attackmetoder på Obama med det häpnadsveckande konsekventa budskapet Obama framför.
Han har haft i stort sett samma grundläggande tema sedan talet i Boston 2004.

*****
Röstandet, och därmed även rösträkningen, har som bekant pågått i ett par veckor nu.
Obama leder med 60-39 bland de som redan röstat.
I vanliga fall brukar republikaner ha högre siffror bland tidiga väljare och poströster (mycket pensionärer).
Här är en bra sajt för den som vill följa early voting-statistik. Lite grötigt, men procentsatserna för demokrater respektive republikaner ger något slags vink om hur det ser ut.

En expert på sydstatspolitik förutspår slutet för republikanernas polariserande ”southern strategy”, som gjort sydstaterna republikanska sedan Nixon.
McCain leder just nu bara med 4-5% i Georgia, det är dött lopp i North Carolina och Virginia lutar åt Obama.

New York Times reder ut varför Obamas sjukvårdsplan är bättre än McCains.

Cass Sunstein reder ut tramset om Obamas ”omfördelningspolitik”.

Ett bra 538-inlägg om tre tjejer som heter Ashley och vad de säger om Bush, McCain och Obama.

Washington Posts ledarredaktion avfärdar McCains ACORN-bjäbb.

The National Republican Trust PAC lägger 2,5 miljoner dollar på en Reverend Wright-film.

Martin Gelin

av Martin Gelin

Marc Ambinder reder ut hur en potentiell Obama-administration kan tänkas se ut (med uppföljning här).

Några favoriter: Cass Sunstein, Eric Schmidt, Kathleen Sebelius, Charles Ogletree, Deval Patrick, Bill Richardson, Warren Buffett, Chuck Hagel.

Saknar: Samantha Power.

Det skulle förstås hur som helst bli en annan galax än de senaste åtta åren.

Karin Henriksson

Av Karin Henriksson

Vicepresidentkandidaten Joe Biden var tvungen att gå till försvar, nej, Barack Obama kommer inte att förvandla USA till ett Sverige.

I flera dagar har det talats om de ”tuffa” frågorna som en programledare i en Florida-kanal ställde till Biden.

– Vad skulle du vilja säga till dem som är oroliga över att Barack Obama kommer att förvandla Amerika till ett socialistiskt land, som Sverige? undrade Barbara West i kanalen WFTV i Orlando.

Joe Bidens spontana reaktion var:

– Du skojar. Är det här ett skämt?

Barbara West, som inledde konversationen med att anklaga Obama för att vara marxist, försäkrade att så inte var fallet. Biden svarade att han inte känner någon som tycker så utanför högerflygeln i det republikanska partiet.

Videon har fått betyget lite drygt fyra stjärnor på youtube, med bortåt en halv miljon träffar hittills.

Befinner mig fortsättningsvis i North Carolina och här finns det nog gott om folk som skulle hålla med om att Sverige är socialistiskt och att Obama måste stoppas från att ”sprida välståndet”. Men om nämnda West sägs att hennes make donerat pengar till republikaner och vidare borde hon kanske ha kollat vem som innehar makten i Sverige.

Karin Henriksson

Av Karin Henriksson

Tankar på ett truck stop. På bara några veckor har priset gått ner med en dollar per gallon, till så lite som 2:65 dollar.

Detta får många, inklusive mig, att undra om inte amerikanernas ny- och senpåkomna vilja att spara energi och köpa mindre bilar kommer att avta raskt.

Vid lunchpausen lite senare på en av USA:s oräkneliga infartsvägar där snabbmatställen och butiker och bilverkstäder ligger i oändliga tröstlösa rader var det bara en skylt som antydde att just denna stad, High Point, ligger i Södern. På andra sidan gatan låg Biscuitville där man säljer nybakade biscuits, ett slags brödbullar.

Bilarna som gled förbi i en jämn ström var så gott som alla tillverkade i Detroit: stora suvar, stora pick-uper, stora vans, stora personbilar. Varför, undrar man då, befinner sig GM, Ford och Chrysler på randen till konkurs?

Här, i nu avlidne ärkekonservative senatorn Jesse Helms (känd som Senator No och för att försåtligt ha utnyttjat rasfördomar i valkampanjer) gamla fäste syns gott om McCain-Palin-skyltar på gräsmattor som lyser smaragdgröna i den strålande höstsolen. Men i söndagens Charlotte Observer noteras att alla utsocknes som flyttat hit, från exempelvis Florida och New York, gör att North Carolina överraskande förvandlats till en ”toss up”-stat. Dessutom med ovanligt många kvinnor som ställer upp i de lokala valen, exempelvis den nervpirrande striden mellan den sittande senatorn Elizabeth Dole och den demokratiska uppstickaren Kay Hagan. Ett skäl kan vara att Hagan har ett betydligt högre tempo i sin kampanj

I familjen Dole, Elizabeth och maken Bob, tycker man inte att ålder ska vara ett hinder i politiken. Elizabeth Dole ställer upp för omval som 72-åring, och den f d majoritetsledaren i senaten var fyllda 73 valhösten 1996 när han försökte peta Bill Clinton. Det misslyckades, bl a för att hans egen bitska humor ersattes av en image som en sur-gubbe-image som fräste eller väste ”Where’s the outrage?” om Clinton.

Alla fyra kandidaterna gör nedslag i North Carolina i dagarna.