Kristin Lundell
Ja jag vet. Det är bortskämt att gnälla för att det är för mycket av något som egentligen är bra. Lyxproblem etc etc etc. Men jag undrar ändå varför det var nödvändigt att klämma in precis varenda band som fortfarande lever – U2 undantaget – på Way Out Wests spelschema.
Inte nog med att man blir alldeles matt bara av att räkna ut hur man ska hinna se allt och vilka bandkrockar som ska behöva avgöras med lotterimetoden (Band of Horses får dock vinna över Grizzly Bear, häst går före björn), i år måste man dessutom ta med i beräkningarna att bandkrockarna sker på olika ställen i stan – inte längre bara på Slottskogsområdet – och att alla besökare givetvis inte kan få plats på alla ställen. Så vad gör man på lördagen när fina Woodpigeon spelar kl 00.30 på Pustervik och Final Fantasy kl 01.30 i Annedalskyrkan när det dessutom måste passas en plats på Ladyhawke på Parken kl 02? Body double-marknaden borde blomstra i Göteborg nästa helg. Men det hade faktiskt varit okej om inte varenda band i popsamtiden hade spelat på WOW i år. Go supersize är inte alltid det bästa alternativet bara för att möjligheten finns. Allt behöver inte serveras på samma gång. Jag förstår att man vill att alla ska vara med men det kommer en lång höst sen.
Jag har redan börjat vänja mig vid tanken att jag, av jobblogistiska själ, inte kommer kunna se Woodpigeon. Något som jag längtat efter sedan i oktober. Det är trist. Men jag försöker förtränga det hela med en Abba-cover.