500 Days of Summer – vikten av att längta lite

I interneterans tid är det lätt att glömma bort hur det känns att längta efter något. Men ibland är det nyttigt att leva lite old school-liv, titta på en trailer och sedan vänta i fyra månader innan man får se hela verket. Det är förvisso vansinnigt omodernt att vänta i tio månader efter att filmen haft premiär på Sundance – och tre månader efter att den officiellt har gått upp i USA – innan man låter filmen få premiär här borta i norra Europa. Men saker ska inte vara för lätta. I oktober har nämligen 500 Days of Summer, årets motsvarighet till Garden State, svensk bio-premiär och innan oktober kommer jag inte att ta till mig några rapporter om ifall den kanske är helusel. Jag förutsätter att den är bra till bioduken bevisar mig om motsatsen.

Den romantiska popkomedin med Zooey Deschanel och Joesph Gordon-Levitt fångas med The Smiths There is a light that never goes out och blir sedan en sötsmart film om kärlek. Som texten på filmaffischen säger ”this is not a love story. This is a story about love”. Innan filmen går upp på bio i Sverige släpps soundtracket, med låtar från The Smiths, Feist, Doves och She and Him, i juli. Här är den rara trailern.