Ett popkulturellt smorgasbord

Nu har jag skrubbat hela kontoret till tonerna av Metronomy och nya Lily Allen. Hade det funnits en Absolute Städ-samling hade de två (eller de fyra snarare) varit självskrivna spår. Pröva så rent det blir.

Helst av allt vill jag inte prata om säsong två av Flight of the Conchords. Det som man tiger om har ju inte hänt. Men det går inte längre nu. Vi måste ta upp hur denna urroliga serie i sin uppföljarsäsong har gått och blivit ganska så urtrist. Avsnitt ett bådade ont men så kom avsnitt två och var jätteroligt och jag var hoppfull för framtiden. Men så sjönk stenen igen med avsnitt tre och fyra. Scenerna är tråkiga och låtarna ännu tråkigare. Bara Brets garderob med alla djur-tröjor är räddningen. Dessa två videor är det enda roliga som kommit ur FOTC:s nya säsong. De är – tack och lov – strålande pastischer. The Police-hyllningen är så rolig att jag smäller av. Särskilt det som händer 02:35…

Jag ger dock inte upp hoppet om FOTC än. Det måste ju bli roligare. Vad ska jag annars titta på? Mighty Boosh har jag aldrig riktigt förstått mig på trots att jag köpt serien i dvd-boxar. Jag gillar Noel Fieldings britpoppiga frisyr men resten fattar jag inte trots att jag hemskt gärna skulle vilja göra det. Jag sitter beredd att skratta men det infinner sig inte naturligt.

La Roux gillar jag däremot. Och NU – en vecka innan skivan släppts – har den officiella skivbolagskodningen av bästa låten på nya Morrissey-låten ändrats till When last I spoke to Carol. Det var en två månader lång korr-läsning.