Jag gillar verkligen nya Lily

Men vad jag gillar Lily Allens nya skiva It’s not me, it’s you som släpps på onsdag. Den är så ung (fast ändå betydligt äldre än hennes väldigt unga debut), full av färg (trots att många ax texterna går i mörka nyanser, vilket väl i och för sig också är färger…) och varierad. Den där sommarglada tyll- och trainers-poppen är borta. Tack och lov, det hade varit urtrist att dra den ytterligare ett varv. Men jag gillar att It’s not me, it’s you – trots Lilys kaotiska 2008 – är fri från Duffy-lillgamla livsvisdom. Ibland räcker det med en titel som Fuck you, skivans allra mest gladpoppiga låt, för att säga det man vill ha sagt. Omoget eller inte, budskapet är kristallklart.

Lily har förresten erkänt att melodin till Who’d have known, som handlar om hennes ex Chemical Brothers-Ed, är snodd från Take Thats Shine. Gary, Mark, Howard, Jaaaaason! Åh de åldras lika varsamt och smakrikt som ett riktigt dyrt vin.