Rapport från nya Morrissey-skivan

Sådär, nu är alla delarna till morgondagens Romain-Gavras/rockumentär-uppslag inskickade och jag kan äntligen ägna mig åt det som hände igår eftermiddag. Då stegade jag in på Universals kontor med hembakta pepparkaksbakelser och saffransbiskvier för att julfika med Charlie och Martin och samtidigt tjuvlyssna på Morrisseys nya album. Skivan Years of refusal släpps först den 16 februari – singeln I’m throwing my arms around Paris kommer den 9 februari – men eftersom jag visste att Charlie redan fått in skivan såg jag till att omedelbart bli inbjuden för privatlyssning.

Och om vi ska börja med summa summarum: Jag gillar skivan! Mycket. Den innehåller några bottenspår (öppningslåten Something is squeezing my skull är så obegriplig att Morrissey givetvis måste skoja med oss) men också många väldigt fina och väldigt bra låtar.

Jag lyssnade på skivan en (1) gång – förutom det omedelbara favoritspåret When I last spoke to Carol som jag bad att få lyssna på en extra gång – så med reservation för att vissa spår kanske kommer växa med tiden (hälften av låtarna har ju redan dykt upp i olika livesammanhang) kommer här några väldigt snabba anteckningar om Years of refusal.

.

Something is squeezing my skull. En oroväckande öppningslåt som fick mig att sätta eftermiddagsteet i halsen. Intensiva trummor, rock och Moz sjunger snabbare än någonsin med en lustig betoning på ”skull”. Varför är detta spår med på skivan? Och som låt nummer ett? Kära nån.

Mama lay softly on the riverbed. En klar förbättring från spår nummer ett. Mycket trummor, en rockig ljudbild och nog påminner den lite om Maladjusted-tiden. En låt med potential att växa.

Black cloud. Låter som en typisk Morrissey anno 00-tal låt. Rockiga bakgrunder och avslutas med ett kort gitarrsolo.

I’m throwing my arms around Paris. Skivans kanske finaste låt. Smäktande poparrangemang och gitarrslingor som gör att Morrisseys röst kommer fram istället för att smälta samman med en rockig bakgrund.

All you need is me. Den svängiga pophitten som Moz stoppade in på sin Greatest Hits-skiva som kom i våras.

When I last spoke to Carol. Min favoritlåt och en av Morrisseys bästa låtar på 00-talet. Pampigt intro med spanska gitarrer. Det låter bombatiskt på ett nytt Moz-sätt och mot slutet dyker också spanska trumpeter upp och får honom att låta festligare (japp, jag använder gärna ordet festligt här) än någonsin.

That’s how people grow up. Jag har fortfarande svårt för Kristeen Youngs operaaspirerandeintro men gillar resten av låten. Moz-svängig (det är ju ett speciellt typ av sväng).

One day goodbye will be farewell. Låter som en typisk Moz-låt med pompös och storslagen text. Jag gillar den mycket.

It’s not your birthday anymore. Kärleksballadören Morrissey är tillbaka. En låt som står ut på skivan. Musiken krämar på som om den specialskrivits för att fungera i arenasituationer.

You were good in your time. Ett långsamt spår med syntetiska stråkar som avslutas med inspelningar från någon film med flygande maskiner. Jag gissar efterkrigstid men vilken film är det som samplas?

Sorry doesn’t help. Låter som något som skulle kunna finnas med på någon av hans senaste skivor. En svängig högtempo-låt med snyggt slut.

I’m OK by myself. Ursnyggt intro med samma tryck i sig som Sweet and tender hooligan. ”Could this be an arm around my waist?” frågar sig Morrissey medan gitarrer blixtrar och basen rusar i förgrunden. Ett strålande avslut på skivan.

Years of refusal släpps alltså den 16 februari. Jag ser verkligen fram emot att höra When I last spoke to Carol igen. Vilken låt! Mer fullständiga analyser och kommentarer kommer när jag lyssnat på skivan igen.