En frälsare i Ray-Ban

Igår kväll, ett antal timmar innan Barack Obama tog hem presidentvalet, spelade halva Glasvegas – kusinerna James och Rab Allan – inför en hängiven församling på O-baren. James Allan hade givetvis sina mörka Wayfarer på sig inomhus (jag trodde aldrig att han hade visat sig utan dem men på alla bandets pressbilder är han visst glasögonlös) och visst har också Glasvegas-sångaren den snyggaste rocksiluetten sedan Robert Smith. Det råder ingen tvekan om vem det är som är den klassiska rockstjärnan i rummet.
Den på telefon så urtrevlige Rab, med elektrisk gitarr, och James, med akustisk gitarr, framförde tre egna låtar (Daddy’s gone, Geraldine och Flowers and football tops) och The Ronettes Be my baby. Stämningen var andäktig, folk runt omkring mig var lyriska och även om jag från början var som tvivlaren på frälsningsmöte var jag tvungen att erkänna att det ju faktiskt lät bra. Kanske borde Glasvegas alltid göra akustiska turnéer?