Frida tar i så att hon spricker

Den 29 oktober släpper Frida Hyvönen sitt andra album Silence is wild som producerats av mannen som förut producerade varenda popskiva här i landet: Jari Haapalainen. Jag gillar Silence is wild, mycket mer än vad jag gillade Frida Hyvönens debut Until death comes. Nya skivan är mer varierad, mer storslagen och mer ambitiös. Jag gillar att den ofta tar i så att den nästan spricker och vågar pröva vägar som faktiskt kan gå åt skogen. Som att bygga upp miljöer som ibland gränsar till gammal FM-rock. Eller låten om världens mest överreklamerade film Dirty Dancing (som låter som Marit Bergman i akustisk pianoversion innan den växer till en Phil Spectorsk kärlekslåt). Lyssna på den flera gånger när den kommer och lägg inte ner för mycket tid på att texterna ibland kan kännas lite väl ansträngda.

Andra nyheter: Van She kommer till Stockholm (= mycket bra initiativ av dem) med ett gäng Modular dj:s för att den 20 november för att spela på – paus – Kägelbanan. Men varför varför varför ska de spela där? Kägelbanan är helt värdelös att hålla klubbkvällar på. Och halvt värdelös som konsertställe. Var man än står är det ju en pelare i vägen. Å andra sidan, om Ólafur Arnalds skulle spela på Kägelbanan istället för på Landet hade det varit årets julklapp.

Några som däremot inte dyker upp till Sverige som tänkt är Hold Steady som skulle spelat på Debaser Slussen nästa vecka. Tad Kubler har fått inflammation i bukspottskörteln. Aj aj.