Slutrapport Way Out West

Innan vi helt släpper sommarens festivaler bakom oss (med ett snabbt återfall på Popaganda i slutet av månaden) måste jag bara konstatera att det blev en väldigt lyckad Way Out West-helg. Trots ovädervarningar så blev det inte ens en handfull intensiva småskurar. Nästan så att man kunde tro att Live Nation sprängt bort alla regnmoln. Eller så gillar vädergudarna Neil Young.

Bäst av helgens konserter var Fleet Foxes, deras stämsångsskäggiga låtar var så vackra att jag aldrig mer ska tänka på hur tråkig sångaren Robin Pecknold var att prata med i telefon. Vad spelar sånt för roll när man sjunger stämmor lika mjuka som en kull angorakaniner? Sigur Rós var också lysande. Så intensivt, stämningstätt och fascinerande; faktiskt precis som att bila runt Island (det finns tydligen en naturlig anledning till att man alltid börja droppa isländska naturfenomensliknelser när man pratar om Sigur Rós). Nog borde de väl komma till Sverige igen snart?

Annars var givetvis N.E.R.D väldigt bra precis som Neil Young. Och visst var det fint att få vara där på sista Broder Daniel-konserten. Argast är jag för att jag missade Silverbullit som spelade samtidigt som Pharrell Williams och hans vänner. Bakom mig på Fleet Foxes stod en kille och berättade lyriskt om Silverbullit som tydligen hade haft sönder en massa instrument. Eller nåt sånt, jag lyssnade mer på Fleet Foxes än på killen bakom. Mitt bästa Silverbullit-minne är från rookie-festivalen i Hultsfred 2004 då en vakt hoppade efter Simon Ohlsson ut i publiken och sedan konfiskerade honom från sin egen spelning. Ordning och reda ska det vara.

Men nu till något helt annat. Överallt i tunnelbanan sitter JC:s höstkampanj med Entourage-skådisen Adrian Grenier. Hur ska man någonsin kunna se honom som Vinnie Chase igen? Speciellt efter den där bilden där han står med skolväskan över axeln. Mitt Entourage-hjärta blöder.