Way Out Wests första kväll

En sen natt i kombination med en urtidig morgon gör att jag inte direkt känner mig som Lil’ Kim pressbild idag. Men recensionerna skickades in klockan 10 i morse och nu tittar jag ut på Göteborgs gråtunga moln som verkar blåsa förbi oss. Kanske blir det inget regn idag.

Vilken bra kväll det var igår. Regnskurarna höll sig (nästan) borta ända till sista kvarten av Broder Daniels avskedskonsert. Pandaflickorna grät längst fram medan Henrik Berggren struttade runt på scen iförd svart cape, plommonstop, vit scarves och en påklistrad guldstjärna under det vänstra ögat. Soundtrack of Our Lives Mattias Bärjed och Bad Cash Quartet Adam Bolméus gästade för att spela gitarr nu när inte längre Anders Göthberg finns där för att göra det.

Det var en bra konsert, onostalgisk och – med tanke på att det var både en farvälspelning och hyllningskonsert till Göthberg – ändå inte särskilt sentimental. Bäst var Sorrow, Shoreline och You bury me. Tråkigast var att de inte spelade Son of St Jacobs, en av BD:s bästa låtar någonsin. Men visst var det helt rätt av Broder Daniel att sätta punkt nu. Inte minst Henrik Berggren verkade övertygad om det. Avskedsspelningen var inte av någon legendarisk kvalitet, den Broder Daniel-konsert som jag kommer minnas allra mest är istället Emmaboda-spelningen för tio år. Henrik Berggren ramlade raklång av scenen. Två gånger. Det var vansinneskaos men jag var femton år, hade söndertuperat hår och tyckte att Broder Daniel var det mest fascinerande som jag någonsin sett. För mig är de Sveriges bästa band.

Annat småplock från Way Out Wests gårdag:

– En röd tråd mellan Sigur Rós, Grinderman och Sonic Youth är att de alla delar en kärlek till att spela med trumpinnar och stråkar på sina gitarrer. Vilken öronbalsameffekt det blev när Sigur Rós gick på – med sin Svefn-g-englar – bara några sekunder efter att Nick Cave vrålat klart på scenen bredvid. Aaaaaa. Jag älskar Sigur Rós.

– I tävlingen om vem som kommit att bli mest seriefigurslik med åren vinner Henrik Berggren – med knappa poäng över Nick Cave.

– Bra konserter som jag missade igår på grund av bandkrockar: The National och Yeasayer

– Ingen kan ta ifrån Franz Ferdinand deras pophittar. Men vad långtråkiga de har blivit. En timme var mer än tillräckligt. Nick McCarthy får förresten se upp så att inte den skoningslösa modepolisen konfiskerar hans pösiga hög midja-byxor. Jag tyckte dock att det var väldigt roliga.

Idag spelar Fleet Foxes, NERD, Silverbullit (äntligen!), Neil Young och så Lil’Kim såklart. Undrar om hon kommer att spela Fuck you. Hoppas. Det är en fantastisk låt att lyssna på när man går på stan. Man liksom studsar fram. Jag tror dock inte att det är tanken med låten. Det är nog det man lyssnar på innan man checkar in sig på ett anger management-program.

Innan jag åker till festivalen vill jag påminna om något som står i Way Out Wests programblad ”I Slottsskogen finns en massa djur. Ta hänsyn till dessa. De har inte samma humor som du kanske har”.