Småprat med mig själv

Medan jag börjar arbetsmorgonen med att lyssna lite mer på Richard Hawleys nya skiva Lady’s bridge som – ursäkta ordvalet – är riktigt mysig, tänker jag lite på Peter Birro-serien Upp till kamp som började på SVT igår. Vad bra den var! Jag är väldigt nyfiken på hur den kommer att utveckla sig. Synd bara att jag kommer att vara i England på måndag när del två sänds. Anyway, vilken talang Sverrir Gudnason är. Och Fanny Risberg också. Soundtrack of Our Lives-gitarristen Mattias Bärjed var bra han med som gitarrist i Tommy and the Heartbreakers. Värmländska är med på min topp 3 över bästa dialekter.

Såg ni förresten trummisen som spelade i Tommy and the Heartbreakers? Jag missade eftertexterna men jag kan nog sätta minst hundra kronor på att det var trummisen i International Noise Conspiracy: Ludwig Dahlberg. När jag flög hem från Airwaves i Reykjavik för några år sedan var han snäll nog att ge mig en kudde på flygplanet. Så jag är nästan helt säker på att det var han som dök upp i svart-vitt på tv:n igår. Han spelade också som en tvättäkta trumslagare.

Vilken roligt klipp det var när Mick Jagger fimpade i någon bandkollegas (var det Ronnie Woods?) kalufs igår. Jag har inte tänkt på detta förut men Victor Norén i Sugarplum Fairy är verkligen en kopia av den unge Jagger (fast dra av minst femton år på den här bilden). Läskigt att veta hur man kommer att se ut i framtiden.

Idag börjar årets säsong av Idol. Suck. Jag önskar att någon kunde byta ut den löjliga zzzzzzlentrian-taskiga juryn. Mest för att de är urdåliga på sitt jobb. Den enda av talang – och med förutsättningar för en lång karriär – som de vaskat fram under alla dessa år är ju Måns Zelmerlöv (jag är inte helt säker på hur långvarig Darin kan bli). En person på tre år är väldigt dålig statistik.