Det här är England

Idag var jag på pressvisningen av Shane Meadows This is England, en film om ska-skinheads och skinnskallar i Margaret Thatchers England. Wow vad bra den var. Kanske den bästa film jag har sett i år, i alla fall kändes det så under tiden (jag blev ju väldigt förtjust i Blades of Glory också. Måste fundera ut en topp tio bästa filmer 07-lista). Jag kan förstå vilka invändningar man skulle kunna ha mot filmen men jag ignorerar allt sånt. Jag som alltid brukar flaxa iväg i en miljon andra tankar när jag är på bio planerade nu bara en (1) kort inköpslista. Det är bra betyg. Ska bli spännande att se vilket betyg som Hynek Pallas sätter på filmen. Den recensionen borde vara inne i SvD nästa fredag.

Vad vansinnigt duktig den 13-årige Thomas Turgoose som spelar huvudpersonen Shaun (han var för övrigt urlik Shaun Ryder) var. Jag är i och för sig nästan alltid imponerad av barn som kan uttala repliker någorlunda trovärdigt men han var talangfull på riktigt. Och vad fint det var att filmen avslutades med Please, please, please, let me get what I want. I och för sig inte i The Smiths version utan i en skäggraspig tolkning av Clayhill. Nästa vecka tror jag att Shane Meadows kommer till Debaser Medis för att närvara vid en fotoutställning med bilder från filmen. Utställningen heter This was England och det står i alla fall ”Shane Meadows (UK)” på Debasers hemsida. Så jag utgår från att han kommer titta förbi.

Apropå vad som pågår i England just nu så gick jag på väg hem från bion förbi skivskåpet och hämtade The Corals nya skiva Roots & Echoes. Jag måste säga att den faktiskt är bra. Jag som till och med hade tvångsbundit ner mina förväntningar blev glatt överraskad av låtarna. James Skelly och killarna har sparkat av sig de gamla tofflorna och börjat göra fin pop igen. Den är inget mästerverk men absolut en vink om att bandet kan ha vänt om och gått tillbaka på rätt väg. Jaqueline och Rebecca You är två fina låtar. Om The Coral fortsätter såhär kommer de nog att göra ett riktigt toppenalbum om sisådär två skivor eller nåt sånt. Vi ska nog kunna bli goda vänner igen. Tänk att Noel Gallagher äntligen kunde användas till något bra (Noel var i och för sig väldigt rolig när han gästade Parkinson för några månader sedan. Han borde sitta i fler pratsoffor). Bandet spelade nämligen in skivan i hans studio.

Nu lyssnar jag på Tunngs nya albums Good arrows. Den är väldigt bra. Nästa helg spelar Tunng på världens mysigaste festival The Green Man, nära Abergavenny i Wales. Alla som kan borde åka dit och passa på att bo på det charmanta hotellet Swan. Varje morgon som vi var där ringde kyrkklockorna utanför fönstret oavbrutet i tjugo minuter. De första fem minutrarna var det mysigt.

Vad lyxproblems-irriterande det är att höra Bo Kaspers Orkester varje gång man ringer någon som har ett visst telefonabonnemang. Det spelar ingen roll om det är en hårdrocksrecensent eller technonörd man ringer, det är ändå BKO som sjunger i mitt öra. Det måste vara årets musikkupp. Inte nog med att man urskiljningslöst tränger sig på utan de får dessutom en massa STIM-pengar för att spela sin reklamlåt på P3. Mycket smart.