Kristin Lundell
Åh vad bra Patrick Wolf var igår kväll. Helt magisk. Och det berodde inte på att han tog av sig byxorna, drog ner småbyxorna och dansade runt under Childcatcher (när låten var klar fick han skäll av scenchefen eftersom han brutit mot en av festivalens policys. De hade visst en du-får-inte-dansa-naken-på-scen-regel). Hans roligaste kommentar – för utom post-strip-kommentaren ”jag trodde att ni var liberala i Skandinavien” – var:
– Arvika, jag har hört att ni är en gothfestival. Goth. Det är en komplimang där jag kommer ifrån.
Okej, jag är medveten om att roliga scenkommentarer aldrig blir lika roliga i tryck som i verkligheten. Men läs ovanstående ord högt med blygsam irländsk accent så förstår ni nog saken lite bättre.
I höst kommer Patrick Wolf vara en av modellerna i Burberrys kampanj. Här kan man titta på lite bilder därifrån. Fast jag är nästan övertygad om att hans röda lederhosen, som han bar igår under konserten, inte var Burberry.
Nu är festivalen över och trots att det hällregnade under hela gårdagen – typiskt nog är det sol idag när det är dags att åka hem – är jag mycket nöjd med festivalen. Bästa konserterna gjorde Detektivbyrån och Patrick Wolf.
Igår såg jag också lite på Zeigeists ultra-genomtänka framträdande med 1700-tals-touch och flottan-uniformer. Och på Slagsmålsklubben som i år spelade sin glada syntelektronika på den största scenen. Det hade varit roligare att se dem i det mindre Apollo-tältet. Allt populärt vinner inte på att kläs i de största kläderna.
Som brukligt på festival är det alltid en massa konserter som måste stryka på foten av tidsbrist eller brist på ork. I år hade det varit kul att ha sett The Mellow Bright Band som i Värmlands Folkblad beskrivs som ”Karlstads eget Libertines”, Mixtapes and Cellmates och så norska 120 Days.
Angående de utlovade skvallerspaningar från Oscar Statt måste jag konstatera att jag misslyckats helt och hållet. Ingen annan än jag verkar ha haft mina tider. Hem klockan ett och upp klockan sju. Nu ska det bli skönt att vila några dagar.