Arvika är som Alaska

En jobbig sak med festival är att man alltid måste packa som inför en mindre polarexpedition. Sommaren har ju en förmåga att bli fryskall framåt kvällen och eftersom jag har jour kan jag inte förlita mig på att några glas vin ska fungera som ylleväst. Istället får jag packa kläder som passar för temperaturen klockan 18, 20.30, 22 och 00. Det blir två påsar varma plagg som kommer att ta jättelång tid att gå igenom i säkerhetskontrollen. Kanske kommer mina tights att bli beslagtagna. Rent teoretiskt skulle de ju kunna användas som ett vapen.

Igår pratade vi om musikalisk uppfostran och jag insåg att jag fått en väldigt fri sådan hemifrån. Pappa hade några vinyler med Jan Johansson, Barbra Streisand, The Beatles, Spencer Davies Group och Simon and Garfunkel. Mamma gillade Henry Miller när hon var ung men har aldrig haft några skivor. Istället är det jag som tagit på mig ansvaret för att musikuppfostra mina föräldrar. Det har gått väldigt bra. Pappa har varit uppskattande mot både Jóhann Jóhannsson och Bell Orchestre och mamma sa en gång när vi tittade på en Mando Diao-intervju på Aktuellt: ”Mats Björke? Han måste vara ny i Mando!”.
Jag tror att mina föräldrar är redo att lämna boet nu. Fast mamma har i två år försökt övertyga mig om Billy Opels storhet. Han är från Mora och sjunger bland annat Elvis-covers översatta till Mora-mål. Jag är inte helt övertygad men är ändå stolt över mammas prov på indie-radar.

Om nittio minuter börjar Detektivbyrån. Sedan är det en fullspäckad dag med bland annat Hey Willpower, Ellen Allien, Juvelen, Shiny Toy Guns och Familjen. Bäst att stretcha.