Livet post-eurovisionsfestivalen, finns det?

Att döma av schlagerbloggen verkar Stefan Malmqvist ha kul där borta i Finland. Det är lite roligt att alla tidningar verkar ha skickat sina rockankare till Helsingfors. Alla poprecensenter får i år snällt sitta hemma. Fast jag är faktiskt inte avundsjuk på att jag inte fick åka till Finland. Eller rättare sagt: Jag hade gärna varit i Helsingfors och handlat alldeles för mycket i Ivana Helsinki-butiken (detta inte menat att jag tror att det är det som Stefan sysslar med. Han verkar ha fullt upp med jobb) men jag tror inte att jag hade stått ut med alla rep, rep inför rep, rep inför genrep, genrep och så final. Och däremellan presskonferenser till höger och vänster. Jag hade nog hamnat i schlagerkoma redan efter en dag. Eller koman kanske kommer efteråt. Att efter sju dagar av dagliga (eller snarare timliga) uppdateringar om The Ark, en miljard tonartshöjningar och ukrainska transvestiter plötsligt släppas ut i den grå vardagen igen. Det måste ju bli tomt. Undrar om det finns någon beredskap mot det. Det borde Eurovisionsfestivalen stå för.