Vad gillar vi 2014?

Igår när jag var på Bloc Party kom jag att tänka på att Bloc Party nog är ett band som man om några år kommer att undra över varför man tyckte att de var bra. Och här använder jag det vaga ordet ”man” eftersom jag plötsligt blivit osäker på om jag någonsin gillat Bloc Party. I helgen när jag lyssnade igenom bandets debut Silent alarm var jag tvungen att stänga av efter sju låtar. Det var så kantigt och hårt att jag fick skavsår. Jag som normalt brukar klara av även icke feng shui-planerad musik började önska efter lite mjukare hörn. Senaste och mer stadiumvämliga skivan A weekend in the city är bättre. Spåren Waiting for the 7.18 och SRXT kommer jag nog att gilla om sju år också.

Det band som är högst upp på min lista över band som jag inte förstår varför jag tyckte att de var bra är Yeah Yeah Yeahs. Hur heldåliga som helst nu i efterhand men en sommar för några år sedan var de jättebra. Vilket antagligen beror på att de var barn av sin tid eller vad man nu brukar säga. De passade då. Precis som de asymetriska frisyrerna gjorde. För jag tror inte bara att det handlar om rena hajper som kommer och går. Viss musik passar helt en viss sommar. Eller höst eller vinter och sedan inget mer. Ungefär som jättemuffinsen. Eller kanske inte. Jag filosoferar mest i väntan på ett sent lunchsällskap. Kanske ska vi äta jätte-matmuffins. De var roliga i två månader för tio år sedan.

Tillbaka till Bloc Party. Det är konstigt vad trött man kan bli av konsert trots att man bara suttit ner i en och en halv timme. I BP:s fall var det nog för att de var så högenergiska att jag till slut blev utmattad. Det var lite som att umgås med en trevlig kompis som är jätteintensiv. Man kan bli trött av sånt. Jag satt bredvid Fredrik Strage och han verkade också lite sömnig mot slutet. Jag har märkt att oavsett var mina och Fredriks samtal börjar så slutar de alltid med att vi pratar om emo. Igår landade vår konversation, vid tre av varandra oberoende tillfällen, i Fall Out Boy.

Här är ett trevligt kort på Morrissey och Iggy Pop. De ser ut att gilla varandra och Iggy verkar bara bli fräschare med åren. Och med fräsch menar jag inte läcker utan just fräsch. Välvårdad alltså. Morrissey är alltid välvårdad.