En historia om Vincent Gallo

Min kompis Fred från Amerika berättade just en rolig historia om regissören, skådisen, excentrikern och knäppskallen Vincent Gallo. Gallo dök upp på Freds kompis jobb och bjöd ut henne en dejt. Allt gick väldigt städat och formellt till. Han hämtade henne i sin Cadillac på kvällen och de satt och chit-chattade i bilen utanför hennes hus i flera timmar. Plötsligt lägger Gallo huvudet i hennes knä, säger ”you’ve really calmed me down” och somnar. Den stackars kompisen får sedan sitta i bilen medan Gallo snusar sött som ett barn i hennes knä. Ha ha, jätteknäppt. Jag måste fråga vad han sa när han vaknade.

I dagens DN är det en intervju med Jóhann Jóhannsson (och här är en gammal intervju som jag gjorde med honom 2005). Jag längtar verkligen till nästa lördag då han spelar på Södra teatern. Som komplement till Jóhannsson-intervjun i DN var det också ett reportage från den isländska skivaffären 12 Tónar i Köpenhamn. Jag måste titta in där nästa gång jag är i Danmark. När jag var på 12 Tónar i Reykjavik stod jag och bläddrade bland skivorna bredvid Rolling Stone-rockmurveln David Fricke. Han såg ut som en förlorad Ramones-medlem.

Arctic Monkeys kommande skiva Favourite worst nightmare (släpps på onsdag) är verkligen urtrist. De låter precis som valfritt dussin-britrock-band som dykt upp och försvunnit med jämna mellanrum de senaste tre åren. De enda låtarna som är någorlunda bra på skivan är The bad thing och 505. Om deras genombrottssingel I bet you look good on the dancefloor ska ses som en tia är de nya låtarna en trea i genomsnitt. Och då är jag snäll.