The whitest girl alive

Så har jag precis lämnat ytterligare en del i den sporadiskt återkommande SvD Nöje-följetongen Kristin Lundell åker musikjorden runt (inte så klatschigt vinjettnamn kanske. Först hade jag tänkt döpa den till Cd-skivan är inte platt men det är den ju. Och rund också. Så den referensen gick i stöpet. Fast egentligen spelar det ingen roll vad jag kallar det. Jag har ingen vinjett ändå).

Hur som helst, tidigare special-stopp har varit i kinesisk punk, rysk pop (fast det var under en avstickare på P3), brasiliansk pop fofo (betyder fluffig pop) och så isländsk, kanadensisk och australisk pop. Den här gången var det dags för min nyfunna belgiska popscen som jag värderar så högt. Hoppas det kommer att regna bra belgiska band som manna från himlen i sommar. Den har ju precis börjat att bubbla så chanserna är goda. Hade jag inte haft ett självbelagt ebay-förbud hade jag annonserat efter belgiska band där.

I helgen var jag på den roliga hiphopklubben Russian Spring Break och kände mig som The Whitest Girl Alive. Rent rytmmässigt alltså. Inte som ett systerprojekt till Erlend Öyes senaste projekt. Jag har verkligen inte rytmen i blodet. Fast det konstaterade jag redan för flera år sedan under ett aerobicspass så det var ingen överraskning för någon. Men det var en rolig kväll. Jag gillar att gå på klubbar där jag bara känner till var åttonde låt. Då slipper man tänka ”men varför spelar de den här och inte XX:s andra låt istället. Den är ju mycket bättre” och kan koncentrera sig på annat.

Dagens förhoppningsvis roligaste skiva är Calvin Johnson and the Sons of Soil som kom med posten. Så fort jag lyssnat klart på Kristofer Åströms nya skiva Rainaway town (jag vill alltid skriva Runaway train. Det måste vara ett ticks) ska jag luta mig tillbaka i den underbara pumpsfåtöljen som står på kontoret och lyssna på Calvin.

Hoppas att jag kommer hinna se Helena Franzéns nya dansföreställning Act of no reply i veckan. Den verkar både bra och spännande. ”Speedad dans utan kontroll” var rubriken på Stockholm Citys artikel om föreställningen idag. Det låter ungefär som jag på ett dansgolv.