Kristin Lundell
Men belgiska The Tellers minialbum, som heter rätt och slätt The Tellers, är så himla bra. Jag skulle hämed vilja utse dem till vårens fynd. Och skivan blir bara bättre och bättre. Särskilt om man har texterna till hands. Det är egentligen först då som det märks att sångaren Ben bryter lite på franska. Annars låter det som om han vuxit upp i London, en slags belgisk cockney kanske man kan kalla hans sångdialekt. Det är dessutom imponerande hur lätt han sjunger de långa meningarna utan att någonsin staka sig. De liksom bara flyter fram. I eftermiddag ska jag ringa till Ben. Jag har väldigt många saker som jag vill fråga honom om.
Det finns många bra skivor att se fram emot nu i april. The Mary Onettes bland annat. Jag har gillat dem ända sedan de släppte sin debut-ep Make me last på SonyBMG för några år sedan. Då var de ett uppfräschande och svulstigt alternativ till alla organiska folkpopband. Men sedan fick de visst foten av stora skivbolaget och hamnade istället hos Sveriges trevligaste skivbolag Labrador. I slutet av månaden släpps deras debutskiva som också heter The Mary Onettes. Jag gillar verkligen den skivan även fast den inte är lika svulstig som ep:n utan mer poppig. Singeln Void och spåret Slow hade kunnat vara med på någon av de där kasett-blandbanden som man köpte på bilmackarna när man var liten.
Coco Rosie och Bright Eyes släpper också sina nya skivor nästa vecka. Bright Eyes skiva Cassadaga är döpt efter ett spirituellt centrum i Florida. Innebär detta att unge herr Oberst gått och blivit spirituell? Jag vet inte. Men new age-kulturen har allt mer flyttat in i popvärlden. Och nu menar jag inte bara med Studios batiktröjor eller att Morrissey i en ganska färsk intervju pratat om att han sett spöken. Jag har massa fler argument på lager men de ska jag spara och utveckla till min krönika nästa vecka. Tills dess hoppas jag att någon popartist ska släppa en skiva med såna där 90-tals-new age-solar på. Eller ännu bättre, kanske döpa albumet till något makrobiotiskt. Jag håller tummarna.