Dödshopp från en flygande mus

Åh vad skönt med en ny arbetsvecka. Faktiskt. Den här helgen har varit som ett urklipp ur Lilla Fridolf. Efter att ha våröppnat dörren till skärgårdsstugan visade det sig att en mus flyttat in i skafferiet och levt rövare. Så kan det ju vara på landet. Vad jag däremot inte var beredd på var att musen plötsligt skulle komma flygandes från luften och landa precis vid mina fötter. Han gjorde världens störtdykning (kvällspressen skulle kallat det för dödshopp) från en av skåpen och försvann sedan på en sekund. Jag hoppade instinktivt upp på en stol och skrek. Precis som Selma i Lilla Fridolf. Hoppas att likheterna mellan henne och mig tar slut där.

När vi städad efter musen tog jag fram både den gamla och nya versionen av Sister Vanillas debutskiva Little Pop Rock (som släpps i Europa på onsdag). Och det enda jag kan konstatera att det inte är en skiva som hållt sig genom åren. Det har pratats mycket om Sister Vanilla, som ju är Jesus and Mary Chain-bröderna Reids syster Linda, de senaste månaderna men det är förvånande att alla pratar om henne/dem nu. Skivan släpptes ju i Japan för två år sedan och har funnits på import i välsorterade skivaffärer sedan dess. Jag såg Sister Vanilla på Kulturhuset för två eller tre somrar sedan. Det är bland det sämsta jag har sett. Musiken lät jätteilla och jag har aldrig sett någon se så obekväm ut på en scen som Linda Reid. Det var faktiskt katastrofalt. Det är kanske därför som Little pop rock känns så mycket sämre när jag tar fram den nu. När den kom tyckte jag att den var bra.

Nordirländska Ash (är det någon förutom jag som minns dem?) ska visst komma till Sverige och spela den 27 april. Pressmeddelandet från bokningsbolaget kallar dem för ”klassiska Ash”. Det är att ta i på alla fronter. Däremot längtar jag till den 28 april då Jóhann Jóhannsson ska spela på Södra Teatern. Om ni går in på hans MySpace-sida som finns länkad. Se till att gå till spår två, Odi et amo, först. Det är en bättre introduktion till Jóhann än The suns gone dim. Det är en dator som läser en av Catullus mest berömda kärleksdikter.

I fredags när jag åkte taxi till P3 Populär hade chauffören på Ring P1. Och trots att det var fyra dagar sedan befinner jag mig fortfarande i ett tillstånd av förundrad upprördhet över den kvinnliga programledarens totala mesighet. Nog för att programmet ska vara ett slags speaker’s corner, och att inslagen blir därefter, men det måste ju finnas gränser för hur lam en programledare får vara. För lyssnarnas och debattens skull borde han eller hon ställa kritiska motfrågor till åsikterna som yttras. Men lyssna på detta som utspelades i fredags vid halv tio: En man ringde in och tyckte att det var fel med jämställdhet för att det inte stod i Bibeln. Han tyckte att jämställdhet var dåligt för att då blir det oordning i samhället. Programledarens reaktion var ”jaha, vad intressant. Ja ordning och reda är ju alltid bra”.

Men hallå? Kommer det kanske att låta såhär nästa vecka:

Lyssnare: Hej, jag tycker att man ska göra korv av alla invandrare.
Programledare: Jaha vad intressant. Vad skulle du i så fall äta till den korven?
Lyssnare: Jag vet inte. Det spelar ingen roll. Men jag tycker att man gott kan slänga in kvinnor och barn i korven också.
Programledare: Jaha vad intressant. Ja korv är ju gott. Ska vi se om någon mer tycker som du?

Suck. Men ingen skugga ska falla på Johan Wangström som står som programledare på Ring P1:s hemsida. Det var inte han som sände.

Nu ska jag äta lunch. Det får kanske bli vegetarisk korv stroganoff idag.