Så var den äntligen här

Dagen D har anlänt. Dagen då jag äntligen ska träffa min favorit Hugh Grant. För honom är det alldeles säkert bara ännu en vanlig dag på jobbet där han ska slentriansvara på frågor ställda på skandinavisk engelska. Men nevermind. Det är min upplevelse som räknas.

Tur att jag gjorde ett extra långt yogapass igår. Det blir en hektisk dag idag. Först intervju med Hugh där jag ska försöka puttas så att jag får sitta bredvid honom. Men eftersom jag är alldeles för obufflig kommer det sluta med att jag sitter i hörnet längst bort. Typ vänd in mot väggen. Sex personer delar på tjugo minuter och varje person får ställa typ två frågor var. Och jag som har en massa saker jag vill fråga. Men jag kan ju inte direkt trycka upp dem på en stencil och dela ut till alla inblandade innan.

Sedan är det direkt till kontoret för att skriva artikeln innan jag åker i expressfart till radion för att prata om Jesus och Pop i Lantz i P1 kl 15. Med tanke på all kritik mot nya P1 hoppas jag att jag lyckas säga något smart i all stress. Får kanske ta med mina gamla latinböcker och citera ur vid några väl valda tillfällen för att vara på den säkra sidan. Cogito ergo sum.

Därefter är det ilfart till yogastudion för två timmars meditationskurs. Ni vet väl att new age är den nya new rave? Sedan är det hem och stuva ner de vita kaninerna i den svarta höga hatten innan det bär av till Joe Laberos show på Hamburger Börs. Jag tror att jag kan ha blivit SvD:s nya trollerikritiker utan att jag märkt hur det gått till. Nåväl, så länge jag slipper bli itusågad på scen kommer jag nog att vara nöjd. Efter en lång dag på jobbet är det extra jobbigt att behöva lägga sig i en högt skuren paljettbody på Hamburger Börs scen.