Annons

Faktakollen

Erik Scherlund

Erik Scherlund


Påstående

Den rödgröna oppositionen – kanske framför allt Socialdemokraterna – har vid upprepade tillfällen skrivit om straffbeskattning av pensionärer. Bland annat i SvD, DN och Politikerbloggen.

Före regeringsskiftet 2006 beskattades lön och pension lika. Nu ser det annorlunda ut.

Löntagare har ett så kallat jobbskatteavdrag, det har inte heltidspensionärer.

Oppositionen menar att pension är uppskjuten lön och bör därför beskattas på samma sätt. De anser att utvecklingen under de senaste åren har drabbat pensionärerna och att skattesystemet är diskriminerande.

För att leda sitt resonemang i bevis använder sig oppositionen av följande påstående.

”Klyftan mellan löntagare och pensionärer har ökat. … Och regeringen har infört en pensionärsskatt: En vanligt pensionär betalar 700 kronor mer i månaden i skatt än en löntagare med samma inkomst.”

Påståendet bygger på att ”en vanlig pensionär” har en månadsinkomst på 14 000 kronor.

Så är det

Riksdagens utredningstjänst har räknat på effekterna av regeringens skattepolitik. Resultatet redovisas i en promemoria. Här går det mycket riktigt att läsa att pensionärer betalar mer i skatt än en löntagare vid samma inkomstnivå.

I sammanhanget bör dock nämnas att varken pensionärer eller löntagare har fått skattehöjningar under mandatperioden. Tvärtom har bägge grupperna fått sänkt skatt.

Vid en inkomstnivå på 14 000 kronor i månaden har en löntagare fått en årlig skattesänkning med 11 978 kronor. Motsvarande summa för en pensionär är 3 282 kronor.

Det betyder att vid den inkomstnivån betalar en pensionär drygt 700 kronor mer i skatt per månad än en löntagare.

11 978 kr – 3 282 kr / 12 mån ? 725 kr

De rödgröna har alltså rätt i att den borgerliga regeringens politik lett till att pensionärer och löntagare beskattas olika.

Slutsats

Oppositionen får grönt ljus för sitt påstående att en vanlig pensionär med en inkomst på 14 000 kronor i månaden betalar 700 kronor mer i skatt än en löntagare.

Skatteskillnaden märks mer eller mindre vid olika inkomstnivåer. Vid en månadsinkomst på 20 000, en mer normal arbetarlön, skiljer det 1 068 kronor.

Påståendet att regeringen har infört en pensionärsskatt är dock mer tveksamt och får gult ljus av faktakollen.

Visst, pensionärer och löntagare beskattas olika i dag. Så var det inte före 2006. I den bemärkelsen finns det numera en pensionärsskatt. Det är detta förhållande oppositionen tar fasta på när de menar att ”regeringen infört en pensionärsskatt”.

Men, det har inte tillkommit någon ny skatt för pensionärer. Faktum är att även pensionärerna fått sänkt skatt under mandatperioden.

Samtidigt har löntagare fått en större skattesänkning i och med jobbskatteavdraget. Det innebär i sin tur att klyftan mellan pensionärer och löntagare har ökat – åtminstone vad det gäller skatten.

Erik Scherlund


Påstående:

Miljöminister Andreas Carlgren (C) ger regeringen tretton rätt när han summerar miljöpolitiken under den gångna mandatperioden.

Han recenserar den egna politiken på Brännpunkt den 10 juli som ett svar på språkröret Maria Wetterstrands (MP) artikel några dagar tidigare – Reinfeldts kolsvarta miljöbokslut.

Andreas Carlgren skriver att regeringen kraftigt höjt ambitionen på miljöområdet och radar upp tretton lyckade exempel.

Faktakollen har valt att studera ett av dessa.

Under punkt fyra tar Andreas Carlgren upp trafikens utsläpp.

Han skriver:

”Trenden har brutits, under Alliansen minskar utsläppen från trafiken och utsläppen från nya bilar mer än någon gång sedan mätningarna startade 1978.”

Hur det är:

Vi börjar med den första delen av Andreas Carlgrens påstående:

Att det har skett ett trendbrott under alliansen ledning och att utsläppen från trafiken har minskat.

Här lutar sig Andreas Carlgren mot statistik från Naturvårdsverket. Närmare bestämt statistiken för utsläppen av växthusgaser från alla inrikes transporter – vägtrafik, järnväg, flyg och sjöfart. Utsläppen redovisas i så kallade koldioxidekvivalenter.

Trendbrottet ska enligt miljöministerns tjänstemän skett 2008 när utsläppen för första gången sedan 2003 var mindre än 21 miljoner ton koldioxidekvivalenter.

Naturvårdsverket ger Andreas Carlgren rätt i sak, att minskning av utsläppen från inrikes transporter minskat under 2008 och 2009.

Vad som ligger bakom minskningen är dock inte lika självklart.

Vägtrafiken är den överlägset största koldioxidboven. Här förklaras utsläppsminskningen till viss del av en ökad användning av biobränslen och energieffektivare bilar.

Men minskningen kan också förklaras av lågkonjunkturen som slog till med full kraft hösten 2008. Lågkonjunkturen påverkar framför allt de tunga transporterna som blir betydligt färre när ekonomin går på tomgång.

Därför kan det vara för tidigt att tala om något annat än ett tillfälligt trendbrott.

– Att utsläppen minskat under 2008 och 2009 är tydligt. Men vi har inte facit på vad som händer när den ekonomiska uppgången kommer, säger Pär Gustafsson, chef på enheten för miljö och hälsa på Trafikverket.

Larsolov Olsson, handläggare på Naturvårdsverket, är också tveksam till att det handlar om en utveckling som är här för att stanna.

– Det kan man inte vara tvärsäker på. Det känns lite tidigt att räkna in en absolut minskning, det har gått upp och ner förr, säger Larsolov Olsson.

Han menar dock att minskade utsläpp från nya personbilar talar för en ny trend.

Men det finns också prognoser som pekar åt ett annat håll – att klimatutsläppen från transporterna kommer att vara oförändrade fram till 2020. Det förklaras av att trafikökningen är så pass stor att minskningen i koldioxidutsläpp per körd kilometer inte räcker till för att det utsläppen ska minska totalt sätt. Energimyndigheten och Naturvårdsverket kommer fram till just den slutsatsen i en gemensam rapport.

Till den andra delen:

Att utsläppen från nya bilar minskar mer än någon gång sedan mätningarna startade 1978.

Här lutar sig Andreas Carlgren mot statistiken över nya personbilars genomsnittliga koldioxidutsläpp. Det handlar alltså om hur mycket koldioxid nyregistrerade fabriksnya bilar släpper ut per kilometer.

Även här har Andreas Carlgren rätt i sak. Sedan mätningarna började 1978 har minskningen aldrig varit så stor som mellan 2008 och 2009. Det handlar om 5,3 procent, från 174 gram per kilometer till 165 gram per kilometer.

På Trafikverket analyseras orsakerna bakom minskningen.

– Den enskilt största anledningen är EU-beslutet om 130-gramkravet. Det leder till att alla tillverkare som agerar på den europeiska marknaden måste anpassa sig till detta, säger Pär Gustafsson, på Trafikverket.

Han syftar på EU-beslutet som innebär att nytillverkade bilar ska släppa ut högst 130 gram koldioxid per kilometer år 2012.

Samtidigt är minskningen i Sverige större än i övriga Europa. Pär Gustafsson pekar ut tre exempel som kan förklara varför.

* Den intensiva klimatdebatten påverkar individernas val när de ska köpa bil.

* Miljöbilspremien som gör det förmånligt för en privatpersoner att välja en bilar som är något bättre för miljön.

* Förmånsbeskattningen gör att det även är förmånligt göra samma val när det handlar om tjänstebilar.

Slutsats:

Del ett:

Rätt i sak. Det handlar om ett trendbrott i den bemärkelsen att utsläppen under 2008 minskade för första gången på flera år.

Experterna frågar sig dock om det handlar om effekterna av en aktiv miljöpolitik eller resultatet av en lågkonjunktur.

Del två:

Rätt i sak. Koldioxidutsläppen från nya bilar minskar mer än någon gång tidigare.

Experterna tror att den främsta förklaringen går att finna på EU-nivå och beslut som fattas där, beslut som Sverige varit med och mejslat fram. Men även nationella styrmedel har lett till att det blivit mer attraktivt att köpa så kallade miljöbilar.

Summa summarum:

Andreas Carlgren får grönt ljus för sitt påstående att: ”Trenden har brutits, under Alliansen minskar utsläppen från trafiken och utsläppen från nya bilar mer än någon gång sedan mätningarna startade 1978.”

Erik Scherlund

Påstående:

I
en debattartikel i Dagens Nyheter beskriver de rödgröna
partiledarna hur de ska överbrygga klyftorna mellan rik och fattig
om de kommer till makten efter valet.

I
artikeln levereras en rad påståenden om sakernas tillstånd.

Bland
annat:

• Inkomstskillnaderna
i Sverige har aldrig varit större i modern tid.”

• Under
den gångna mandatperioden har klyftan mellan rik och fattig ökat.”

Hur
det är:

För
att mäta inkomstskillnader använder sig Statistiska centralbyrån
(SCB) av den så kallade Gini-koefficienten.

Desto
större Gini-koefficient desto större inkomstskillnader. Noll skulle
innebära att alla individer hade exakt lika mycket. Beräkningen sker på hushållens disponibla inkomst.

Även
de rödgröna använder sig av Gini-koefficienten – exklusive
kapitalinkomster – när de ombes att bevisa sitt påstående.

Valet
att inte räkna med kapitalinkomster ger enligt SCB en mer
rättvisande bild än att räkna in dessa eftersom just
kapitalinkomsterna är väldigt ojämnt fördelade och kan variera
kraftigt på kort tid. Även SCB:s uträkning som Faktakollen har använt sig av är exklusive kapitalinkomster.

I
skriften ”Inkomstfördelningen 2008” publicerar SCB statistik
över inkomstfördelningen i Sverige sedan 1991. Här blir det
tydligt att Gini-koefficienten blivit större under mandatperioden
och att den 2008 är större än någonsin.

Men
ökningen kommer inte som en blixt från klar himmel utan har pågått
under en längre period, med undantag för några år i början av
2000-talet.

1991
vad den 0,208

2002
var den 0,235

2008
vad den 0,259

I
samma skrift från SCB (tabell 5) finns också statistik över hur den
disponibla inkomsten fördelas i samhället fram till och med 2008.

Här
går det bland annat se utvecklingen för dem som har högst
respektive lägst inkomst i Sverige.

I
statistiken delas befolkningen upp i tio så kallade deciler, grupper
om tio procent.

Decil
1 = 10 procent av befolkningen med lägst disponibel inkomst.

Decil
10 = 10 procent av befolkningen med högst disponibel inkomst.

Mellan
åren 2006 och 2008 är trenden tydlig.

Decilgrupp
1,2 och 3, grupperna med lägst inkomst, har alla minskat sin andel
av den totala inkomstsumman.

Decilgrupp
8, 9 och 10, grupperna med högst inkomst, har samtliga ökat sin
andel av inkomstsumman.

Det
handlar inte om några enorma tal men ger ändå en enhetlig bild.
Inkomstklyftorna har ökat under den del av mandatperioden som det
finns tillgänglig statistik för.

Samtidigt
bör det påpekas att inkomstklyftorna blev allt större redan under
den förra mandatperioden då socialdemokraterna hade
regeringsmakten.

Slutsats:

De
rödgröna får grönt ljus för sina påståenden om att
inkomstskillnaderna i Sverige aldrig varit större i modern tid och
att klyftan mellan rik och fattig ökat under den gångna
mandatperioden.

Påståendena
i sig är alltså korrekta.

Slutsatsen
baseras dock enbart på fakta fram till och med 2008. Det finns en
möjlighet – om än tveksamt rent statistiskt – att trenden
skulle kunna ha brutits.

Viktigt
i sammanhanget är också det faktum att utvecklingen mot ökade
klyftor pågått under en längre tid.

Under
1990-talet ökade inkomstskillnaderna och en topp nåddes år 2000.
Sedan följde några år med minskade skillnader. Men 2004 började
inkomstskillnaderna öka igen.

Det
betyder att klyftan mellan fattig och rik ökat även under
socialdemokratiskt styre.

Faktakollen

Faktakollens undersökning av Gudrun Schymans påstående om hur mycket kvinnor förlorar varje minut i utebliven lön har fått en del kritik.

Dessutom kom Aftonbladets lögndetektor kom fram till motsatt resultat än vad Faktakollen gjorde.

Men det finns många sätt att räkna på.

Till att börja med måste Faktakollen korrigera siffran 70 miljoner per år, som naturligtvis ska vara 70 miljarder per år.

Vi vill också förtydliga att 83 procent står för att kvinnor tjänar 83 procent av mäns lön.

Precis som många uppmärksamma läsare har noterat har vi har valt att jämföra kvinnor som grupp med män som grupp, och inte viktat kvinnor för yrke, ålder, utbildning eller sektor, eftersom det var det Gudrun Schyman gjorde i sitt påstående.

Däremot är hänsyn taget till att kvinnor exempelvis oftare arbetar deltid, annars blir siffran 70 procent. ”Om man ser till hela inkomsten under ett år, det vill säga summan av inkomst från arbete och kapital, och olika ersättningar som sjukersättning, föräldrapenning, bostadsbidrag, etc. motsvarar kvinnors genomsnittliga inkomst bara 70 procent av männens. En viktig förklaring är att kvinnor oftare än män arbetar deltid”, skriver Jämo.

Räknar man med den viktade skillnaden, att kvinnor tjänade 92 procent av mäns lön 2004, en total lönesumma på 33,3 miljarder, (som Riksdagens utredningstjänst räknat med), blir skillnaden ungefär 63 000 kronor i minuten.

Till skillnad från Aftonbladets granskning så har vi räknat per minut på dygnet, och inte räknat ut skillnaden per beräknad arbetstidsminut – vilken blir högre, men möjligen skulle varit mer korrekt.

Räknar man med den standardvägda summan per arbetsminut under 220 arbetsdagar per år blir summan Gudrun borde ha bränt 315 341 kronor.

Faktakollen granskade också Schymans siffror som kommer från 2004, idag blir siffran högre på grund av löneutvecklingen.

Använder man som Aftonbladet de senaste siffrorna från SBC, från 2008, ser man en löneskillnad på 4 700 kronor i månaden. Det ger en skillnad på 29,4 kronor i timmen, 50 öre i minuten om man räknar med 160 arbetstimmar i månaden. Multiplicerat med antal arbetande kvinnor blir inkomstskillnaden då 900 000 kronor.

Att Faktakollen sedan gav grönt ljus trots att FI avrundat 130 000 kronor nedåt till 100 000 kronor, beror på att de inte har tolkat sifforna till sin egen favör och avrundat uppåt.

Sofia Ström

Påstående:

Ledaren för Feministiskt initiativ (FI), Gudrun Schyman, eldade upp 100 000 kronor i sedlar, riktiga sådana, på Hamnplan i Visby på tisdagsmorgonen.

”Vi eldar upp pengarna eftersom vi vill uppmärksamma att det är just så mycket pengar som kvinnor förlorar varje minut i utebliven lön”, skriver Gudrun Schyman i ett pressmeddelande.

”Kvinnor tjänar i genomsnitt 84 procent av vad män gör”, skriver hon i en debattartikel på Newsmill.

Hur det är:

Enligt Birger Östberg, riksdagskandidat för Feministiskt initiativ, bygger siffran 100 000 kronor på en rapport som Gudrun Schyman beställde från Riksdagens utredningstjänst 2006 när hon satt i riksdagen som politisk vilde.

Utredningen finns inte på nätet, men går att beställas hos Riksdagens utredningstjänst: PM 2006-07-14, Dnr 2006:1486.

– Hennes frågeställning var hur mycket landets arbetsgivare skulle betala för att kvinnor skulle få lika höga löner som männen. Siffran blev 70 miljoner per år.

Utredningen är några år gammal så siffran skulle förmodligen bli högre idag eftersom lönerna har ökat, säger Birger Östberg.

FI har sedan dividerat summan med 365 dagar, 24 timmar och 60 minuter, och fick då siffran 130 000 kronor i minuten.

– Så vi har alltså tagit i i underkant i två led, säger Birger Östberg.

Schyman säger också att kvinnor tjänar 84 procent av vad män gör. Siffran har legat där i flera år, men i år är siffran faktiskt 83 procent, enligt Jämo och Statistiska centralbyrån.

Slutsats:

Gudrun Schyman får grönt ljus för sitt påstående.

Sofia Ström

Påstående:

Under sitt tal i Almedalen jämförde Fredrik Reinfeldt Sveriges statsskuld med Storbritanniens.

– När jag tillträdde som statsminister 2006 hade vi samma andel av vår ekonomi i statsskuld som Storbritannien, drygt 45 procent. Därefter har Storbritannien fördubblat sin statsskuld.

– När vi möter väljarna 2010 har vi lägre statsskuld i år jämfört med när jag tillträdde 2006, säger Reinfeldt.

Här kan du höra hela talet.

Hur det är:

Enligt Riksgälden hade Sverige 2006 en statsskuld på 1 270 miljarder kronor.

Den svenska statsskulden var 1 117 miljarder kronor den 31 maj 2010.

Att se på skulden i relation till BNP är ett sätt att jämföra statsskuldens storlek med landets totala ekonomi.

Enligt Finansdepartementet har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg utgått i från EU-kommissionens vårprognos när de jämförde skulderna.

Egentligen skriver EU-kommissionen inte om den direkta statsskulden, utan om den konsoliderade offentliga sektorns brottskuld, som är ett vidare begrepp än staten och inkluderar bland annat offentliga sektorn, kommunerna och pensionssystemet. Det gör skulden jämförbar mellan länderna, därför använder sig både Finansdepartementet och Faktakollen av det också i det här sammanhanget.

Enligt EU-kommissionen var Sveriges skuld 45,6 procent av landets BNP 2006.

2010 är den 42,6 procent.

Att jämföra med att Storbritanniens skuld som var 43,5 procent av BNP 2006 – och i dag är den 79,1 procent.

Sveriges statsskuld har alltså minskat med 3 procentenheter under den aktuella tiden. Storbritanniens har ökat med 36,5 procentenheter.

Den procentuella minskningen av skulden är 6 procent för Sverige och Storbritanniens procentualla ökning av skulden är 84 procent.

– Det finns flera skäl att Storbritanniens stadsskuld har ökat så kraftigt. Huvudskälen är att fastighetsbubblan brast och finanskrisen kom och och landet gick in i en kraftig lågkonjuktur, säger Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet, och ordförande i Finanspolitiska rådet.

– Det föll bort skatteintäkter och regeringen tvingades ge bankstöd.

Med det fanns ett annat skäl också.

– Storbritannien ökade de offentliga utgifterna kraftigt innan krisen, eftersom de trodde att skatteintäkterna var stabila, men det visade sig sedan att finanssektorerna hade överexpanderat kraftigt. Man hade budgetunderskott redan före krisen, när den slog till blev underskotten så stora att statsskulden snabbt ökade.

Varför har Sverige klarat sig så pass bra?

– I Sverige låg vi på överskott i de offentliga finanserna, det betyder att när vi fick försämring så skedde det från högre nivå. Våra budgetunderskott har varit ganska små och därför har skuldökningen blivit liten.

Men ett huvudskäl är att Sveriges banker inte har behövt krisstöd.

–Bankerna i Baltikum var illa ute, men aldrig så illa att staten behövde gå in och ge stöd.

Är det Alliansens förtjänst?

– Både den tidigare socialdemokratiska regeringen och den nuvarande regeringen har del i förtjänsten. Det var goda offentliga finanser när alliansregeringen tillträdde, men den har också fört en ansvarsfull finanspolitik både före och under krisen.

– Men regeringen hade också tur att den inte behövde gå in med bankstöd – och det var inte regeringens förtjänst. Anders Borg brukar bli upprörd när jag säger så, men att det inte gick sämre i banksektorn handlar mer om tur än om politik, säger Lars Calmfor

Slutsats:

Fredrik Reinfeldt får grönt ljus för sitt huvudsakliga påstående att Sveriges statsskuld har minskat med 6 procent.

Däremot får han rött ljus för jämförelsen han backar upp sitt påstående med: Storbritanniens statsskuld har inte fördubblats, den har ökat med drygt 84 procent.