X
Annons
X

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag fick nyligen frågan om det finns nu levande personer som är pretendenter på den vakanta kejsartronen i Kina. Svaret är nja. Det finns förvisso sådana personer, men huruvida de är verkliga pretendenter eller inte må vara osagt.

Formellt avskaffades det kinesiska kejsardömet år 1912, även om det tillfälligtvis återinfördes under de oroliga år som följde. Den siste kejsaren, Xuantong-kejsaren (även kallad Puyi), avled 1967 och är för flertalet nutidsmänniskor mest känd genom Bernardo Bertoluccis film The Last Emperor (1987). Den regerande manchuriska kejsarklanen har dock överlevt, och det saknas inte potentiella tronpretendenter. Sedan 1997 är den främste av dessa prins Hengzhen (f. 1944), som ärvde titeln och anspråken av sin far Yuyan (1918–1997).

Men vill Hengzhen, eller någon annan ättling till Qingdynastin, verkligen bli kejsare av Kina? Ingen har, mig veterligen, yrkat på att erhålla titeln, ej heller på den regimförändring som skulle vara nödvändig för att kejsardömet skulle återuppstå.

Dick Harrison

Varje år kan besökare på Medeltidsveckan i Visby se hur kung Valdemar av Danmark rider in med sina knektar till stadens torg och tvingar de förmögna borgarna att betala med guld och silver för att rädda staden från att bli till aska. Dramat är även avbildat av Carl Gustaf Hellqvist på en berömd tavla som är kryddad med historiska felaktigheter, något som två programledare på TV4 hade roligt åt i torsdags kväll. De påstod även att brandskattningen aldrig har ägt rum. Hur kan de vara så tvärsäkra?

Helt tvärsäkra är vi naturligtvis inte, men alla indikationer tyder på att brandskattningen är en skröna. Vi vet att Valdemar den 29 juli 1361, ett par dagar efter att han besegrat Gotlands bönder utanför stadsmurarna, lät skriva ett privilegiebrev, i vilket han garanterade Visbys borgare dess gamla hävdvunna rättigheter. Privilegiebrevet är generöst och garanterar i princip borgarna att livet skall gå vidare som tidigare. Inget sägs om plundring och brandskattning. Till saken hör också att vi har flera skriftliga belägg – en själländsk krönika, en lybsk krönika och Visbyfranciskanernas egen årbok – på att folket i Visby inte gjorde motstånd mot Valdemar utan kapitulerade utan strid.

Historien om brandskattningen dyker upp långt senare i källorna, som ett sentida försök från stadsbornas sida att urskulda sig och låtsas ha stått på rätt sida när bönderna dödades. Sanningen – det vill säga att stadsborna förhandlade med fienden och lät bönderna kämpa på egen hand – var ju allt annat än ärofull och inget man önskade ha med i det historiska minnesbagaget, om det gick att undvika. Däremot kan vi lugnt utgå från att kung Valdemar medförde mycket plundring från själva ön Gotland när han seglade hem. Stora delar av landskapet hade ju besegrats i krig, och gutabönderna var kända för sin rikedom.

Hela historien om Valdemars invasion har nyligen blivit föremål för populärhistorisk behandling i Gun Westholms bok Visby 1361. Invasionen (Prisma, 2007), som rekommenderas den intresserade.

Dick Harrison

Hur är det egentligen med det danska kungahusets förment uråldriga anor? Är Margrethe II verkligen ättling till 900-talskungen Gorm den gamle? – Sådana spörsmål är inte ovanliga. Många Danmarksbesökare har vittnat om hur våra nabor i söder yvs över sin monarkis höga ålder. Men är det sant? Eller ljuger danskarna?

Gorm regerade i Jelling på Jylland i mitten av 900-talet. Han efterträddes av sonen Harald Blåtand, som berättade om sin far på en runsten. Harald följdes i sin tur av sonen Sven Tveskägg. Denna kungafamilj regerade till 1042, då Danmark togs över av den norske kungen Magnus Olavsson. Men på spinnsidan levde ätten vidare genom Sven Estridsson, vars mor Estrid var dotter till Sven Tveskägg. Sven Estridsson hyllades som dansk kung 1047. Hans kungahus härskade över Danmark ända till 1412, då Margrethe I dog i pesten. Därefter regerade de tre tyska furstarna Erik, Kristofer och Kristian över Danmark (samt över Sverige och Norge; det var ju på Kalmarunionens tid).

Den tredje av dessa furstar har gått till historien som Kristian I. Han blev dansk kung 1448. Kristian var son till Didrik av Oldenburg och Hedvig av Holstein. Hedvig var dotter till Gerhard VI av Holstein, son till Henrik II av Holstein, son till Gerhard III av Holstein och Sofia av Mecklenburg-Werle. Sofias mor Rikissa var dotter till den danske kungen Erik Klipping (d. 1286). I och med det kan man med fog hävda att Kristian var ättling till det gamla danska kungahuset.

Kristian I:s familj, huset Oldenburg, satt på tronen i Danmark ända till 1863, då dynastin utslocknade på svärdssidan med Fredrik VII. Den nye kungen Kristian IX tillhörde grenen Glücksborg. Han var son till hertig Vilhelm av Glücksborg och dennes maka Louise Caroline. Både Vilhelm och Louise var ättlingar till tidigare danska kungar (Kristian III respektive Fredrik V), varför vi lugnt kan konstatera att banden till Gorm den gamle inte bröts av i och med dynastiskiftet. Dessutom var Kristian IX:s gemål även hon ättling till det danska kungahuset (systerdotter till Kristian VIII).

Danmarks nuvarande drottning Margrethe II är Kristian IX:s sonsonsondotter. Av ovanstående redogörelse framgår att hon visserligen inte är medlem av samma kungahus som Gorm, men att blodsband förvisso går att belägga.

Alltså: danskarna ljuger inte. Dronningen är ättling till en 900-talskung.

Dick Harrison

Det händer betydligt oftare att folk ber mig berätta om historiens skurkar, tyranner och massmördare än om de fredliga och lagom snälla regenter som har utgjort majoriteten av kända härskare i det förflutna. Hitler, Stalin, Mao, Nero, Djingis khan och Kristian II tappar aldrig i popularitet hos nyfikna frågeställare.

Till denna kategori hör även den man som på sin tid utpekades som ”Guds gissel”, hunnerkungen Attila. Vem var han egentligen? Och vad hände med hunnerna?

Hunnerna var ett asiatiskt ryttarfolk som trädde in i europeisk historia under andra hälften 300-talet e.Kr., då de lade under sig stäppområdet i nuvarande södra Ukraina och fortsatte expansionen till Centraleuropa, där nuvarande Ungern blev deras kärnland. Under första hälften av 400-talet dominerade de mängder av folk öster om Rhen och norr om Donau. Romarna uppfattade hunnerväldet som en stormakt som måste tas på största allvar, varför de bemödade sig om att skapa allianser med mängder av andra krigargrupperingar (goter, burgunder, alaner, med flera) i syfte att bygga upp en militär motvikt. Stundom var dock förhållandet det motsatta, det vill säga romarna gjorde allt de kunde för att liera sig med hunnerna, på det att inget buffertrike skulle växa sig för farligt. Den mest kända drabbningen i detta komplicerade maktspel var slaget på Katalauniska fälten (i nuvarande Frankrike) år 451, där den romerske fältherren Aëtius lyckades hejda hunnernas framryckning.

451 års fältslag, ett av de största i epokens historia, skedde mot bakgrund av att hunnerna hade blivit mäktigare än någonsin tidigare under sin dådkraftige kung Attila. Han hade ärvt herraväldet över hunnerna år 434. Till en början samregerade han med brodern Bleda, som dock röjdes ur vägen omkring 445. Under de år som följde utvidgade Attila hunnernas maktområde genom årliga plundringståg, i synnerhet på Balkan. De romerska kejsarna betalade stora summor i tribut för att Attila skulle dra bort. Nöjd med vad han åstadkommit i Sydösteuropa vände sig Attila sedan mot Västeuropa. Det var i detta skede som Aëtius för en tid lyckades hejda den blodiga flodvågen av hunnerhärjningar på Katalauniska fälten.

Men bara för en tid. 451 års fältslag slutade oavgjort, och det var bara en tidsfråga innan Attila skulle dra ut på plundringståg igen. Redan år 452 angrep han Italien, uppenbarligen med målet att plundra Rom. Ingen har fortfarande lyckats förklara varför fälttåget plötsligt ställdes in och hunnerna drog hem. Enligt en vida spridd historia (som mycket väl kan vara sann) skall påven Leo I ha förmått Attila att låta Rom förbli oplundrat. Händelsen kan beskådas på en berömd fresk av Rafael i Vatikanen.

Ett år senare avled Attila. Enligt källorna skall han ha dött på sin egen bröllopsnatt, efter att ha äktat den burgundiska kungadottern Ildiko. Hunnerväldet överlevde honom inte länge. Redan år 454 krossades det av en koalition av tidigare underkuvade folk i slaget vid Nedao, en icke identifierad flod i Centraleuropa. Förvisso fanns det länge hunniska härskare i området, men ingen av dem lyckades bygga upp ett större rike, och ett sekel senare var Attilas folk ett minne blott.

Detta minne har dock varit synnerligen långlivat. Attila glömdes inte bort. I högtysk medeltidslitteratur blev han Etzel, i fornnordisk eddadiktning Atli eller Atle. Många senare folk har felaktigt refererats till som hunner; under medeltiden kom folknamnet att användas som standardbegrepp för farliga östliga krigarfolk överhuvudtaget, inklusive ungrare och turkar. Det senaste exemplet på hunnernamnets popularitet stammar från första världskriget, då britterna döpte sina tyska fiender till the Huns.

Dick Harrison

I gårdagens mailskörd dök det upp en fråga om huruvida det finns något att säga om de svenska kungarna Kol och Burislev, ”eller ligger de allt för långt in i ohistoriens töcken?”

Nog hör de hemma i den källfattiga äldre medeltiden, men helt okunniga om dem är vi inte. Kol och Burislev tillhörde kretsen kring kung Karl Sverkersson. När denne mördades på Visingsö år 1167 föll riket samman i tronstrider mellan å ena sidan Kol och Burislev, å andra sidan Knut Eriksson, den tronpretendent som säkerligen stod bakom mordet. Vi vet att Knut segrade, men först efter några år. Omkring 1167–1170, kanske ända till 1172 eller 1173, var alltså Kol och Burislev samregerande svenska kungar i opposition mot Knut. Vi kan lugnt utgå från att deras maktbas låg i Östergötland (där släkten hade gott om egendomar) och att de dog en våldsam död i strid med Knut.

Deras släktförhållanden har varit föremål för diskussion. Tack vare det märkliga namnet kan vi vara tämligen säkra på att Burislev var Karl Sverkerssons halvbror, son till kung Sverker den äldre i dennes andra äktenskap med Rikissa, dotter till den polske hertigen Boleslav III (po. Boleslaw III, kallad Krzywousty, ”den snedmynte”, d. 1138); Burislev var alltså namngiven efter morfadern. Vem som var far till Kol är inte lika lätt att slå fast. En trovärdig hypotes är att han var son till Sverker den äldres son Johan. Alternativt var även Kol son till Sverker.

Dick Harrison

En kommentator har uttryckt önskemål om en blogg om vår nuvarande kungs morfar, Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, en på flera sätt tragisk gestalt som i efterhand framstår som en av 1900-talets verkliga kungliga förlorare. Och varför inte? Här är en kort sammanfattning av hans historia.

Karl Edvards position var beroende av att det regerande kungahuset i Storbritannien ända sedan början av 1700-talet hade haft ena benet i England och andra benet i Tyskland. Först huset Hannover, sedan huset Sachsen-Coburg-Gotha, hade ärvt tronen i London. I praktiken var kungahuset lika tyskt som det var engelskt, med stora besittningar och mycket inflytande i båda länderna.

Karl Edvard föddes i England, närmare bestämt i Claremont House i Surrey, år 1884. Han döptes till Charles Edward George Albert. I egenskap av sonson till drottning Victoria av Storbritannien och Irland, son till hertig Leopold av Albany och prinsessan Helena av Waldeck och Pyrmont samt kusin till kejsar Vilhelm II av Tyskland var Karl Edvard i allra högsta grad både engelsk och tysk. Eftersom fadern redan var död vid Karl Edvards födelse ärvde han dennes titel och kunde redan från födseln titulera sig His Royal Highness The Duke of Albany. Således aningen mer engelsk än tysk – än så länge.

Den avgörande förändringen i Karl Edvards liv kom år 1900, när posten som hertig av Sachsen-Coburg och Gotha blev ledig. En medlem av kungahuset måste helt enkelt överta de båda små tyska hertigdömena, och valet föll på Karl Edvard. Det fanns visserligen andra arvsberättigade, men de avsade sig anspråken, och drottning Victoria gav inte den unge hertigen någon egentlig möjlighet att tacka nej.

Som regerande hertig tycks Karl Edvard ha gjort sin plikt och inte avvikit nämnvärt från vad som förväntades av honom, men i och med att första världskriget tvingade medlemmarna av det vittförgrenade engelsk-tyska kungahuset att välja sida gick ridån upp för hans personliga tragedi. Eftersom Sachsen-Coburg och Gotha låg i Tyskland prioriterade han detta land framför Storbritannien, något som resulterade i att hertigen år 1917 miste alla sina brittiska titlar och ordnar. Detta, i historien känt som Titles Deprivation Act, drabbade betydligt fler personer än Karl Edvard, och det skulle förmörka relationerna mellan familjemedlemmarna för lång tid framöver. Men än värre skulle följa. I november 1918, när första världskriget var slut, utbröt en revolution i Tyskland. Kejsaren, kungarna och hertigarna störtades från sina troner. Karl Edvard tvingades abdikera. Förvisso kunde han behålla några slott, men han miste all makt och samtliga furstliga rättigheter.

Karl Edvard var i detta läge ett offer för storpolitiska krafter som han knappast hade kunnat påverka. Men i sökandet efter en ny roll att spela gick han vilse själv. Han orienterade sig mot allmänt tysk-nationalistiska och konservativa samt militära eller paramilitära organisationer. Så tidigt som 1922 lärde han känna Adolf Hitler, som han stödde i de valkampanjer som 1933 ledde till att nazistpartiet kunde ta över makten i Tyskland. Vid samma tid blev Karl Edvard medlem i partiet och i SA (där han nådde rangen av Obergruppenführer). Något egentligt inflytande över tysk politik hade han dock inte. De flesta poster Karl Edvard tillträdde på 1930-talet var hedersposter, inte ämbeten med verkliga åligganden. Av störst betydelse var det faktum att han mellan 1934 och 1945 var ordförande i Tyska Röda korset. Dessutom satt han i riksdagen från 1936.

Mot bakgrund av denna karriär kommer det inte som någon större överraskning att finna Karl Edvard på de anklagades bänk i de rättsprocesser som efter andra världskriget inleddes mot högt uppsatta nazister. Under en tid satt han fängslad. När undersökningarna var avslutade kom dock domarna till slutsatsen att Karl Edvards brott var ringa. Han ålades dryga böter för medlöperi men undslapp övriga påföljder.

Karl Edvard avled den 6 mars 1954. Att han har spelat en viss roll i svensk kunglig historia beror på äktenskapet mellan hans dotter Sibylla och arvprins Gustaf Adolf. Bröllopen (ett borgerligt och ett kyrkligt) stod i Coburg den 19 och 20 oktober 1932.

Dick Harrison

En kommentator undrar om man kan få veta något om Kristofer av Bayern, en av våra mer anonyma kungar i regentlängden. Och visst kan man det. Här är en snabbkurs!

Kristofer tillhörde den i europeisk historia vittberömda ätten Wittelsbach, samma ätt som, via en annan släktgren, regerade Sverige under stormaktstiden och då brukar kallas den ”pfalziska ätten”. Wittelsbach var en bayersk dynasti som under medeltiden även tog makten i delar av mellersta Tyskland, i områden som gick under benämningen Pfalz. Stormaktstidens kungar (Karl X Gustav och hans ättlingar) tillhörde grenen Pfalz-Zweibrücken. Kristofer stammade från Oberpfalz i norra Bayern (som han började härska över 1443, efter det att han blivit nordisk kung). Han var son till hertig Johan av Oberpfalz och Katarina, syster till den förre nordiske unionskungen Erik (av Pommern). Det var detta släktband som gjorde att det danska riksrådet började intressera sig för honom som en potentiell ersättare för den alltmer besvärlige Erik. Den 28 oktober 1438 erbjöd de Kristofer, som då var i 22-årsåldern, att bli kung.

Kristofer erkändes som kung av Danmark 1440, kung av Sverige 1441 och kung av Norge 1442. Kröningen till svensk kung ägde rum i Uppsala domkyrka den 14 september 1441. Han gifte sig med den tyska furstedottern Dorothea av Brandenburg år 1445. Dessvärre fick Kristofer ingen längre tid på sig att utveckla sin regim. Han avled redan i januari 1448, under en vistelse i Helsingborg, vid 31 års ålder. Allt tyder dock på att Kristofer ytterst syftade till att återskapa den starka kungamakt som försvunnit när de nordiska riksråden gjorde sig av med kung Erik. Vid trontillträdet tvingades Kristofer acceptera en hård kungaförsäkran, i vilken han avstod från mycket inflytande till förmån för riksråden, men genom skicklig diplomati och hänsynslös realpolitik – han svek gärna löften till besvärliga stormän, när det passade honom – återuppbyggde han steg för steg den kungliga maktpositionen under 1440-talet. Dessutom undvek han att irritera de tyska hanseköpmännen och de inhemska borgarna. Han var försiktig med gästningar och skattepålagor, för att undvika missnöje i allmogeleden.

Till Kristofers viktigaste handlingar hör nedkämpandet av ett stort bondeuppror i Danmark på sommaren 1441 och stadfästandet av en ny landslag i Sverige. Det senare skedde i maj 1442. Kristofers landslag var sedan gällande lag i riket ända till 1736. Till en början användes den parallellt med Magnus Erikssons lag, men efter 1608 (då Karl IX lät trycka den) var den allenarådande.

Efter Kristofers död ägnade sig hans svenske motståndare Karl Knutsson åt att med livlig energi spy galla över honom i Karlskrönikan. Här framställs Kristofer som en vedervärdig, fetlagd, svärande nattsuddare. Folk skall ha kallat honom ”barkakonung”, eftersom de tvingades baka barkbröd på grund av de dåliga tiderna. Det faktum att missväxt resulterade i svält på 1440-talet kan dock knappast läggas kungen till last. Kristofers största politiska och militära misslyckande var i stället expeditionen till Gotland 1446, som syftade till att tvinga bort den avsatte unionskungen Erik från ön. Erik och hans sjörövare var ett gissel för hela Östersjöns handelssjöfart. Kristofers krigståg slutade med förhandlingar i Västergarn och stillestånd, som inte förändrade maktsituationen nämnvärt.

På grund av Karl Knutssons hatpropaganda har Kristofer fått ett orättvist dåligt rykte i traditionell svensk historieskrivning, något som har förändrats först på 1900-talet.

Dick Harrison

En frågeställare mailade häromdagen in en fråga om det svenska kungarikets relationer till det medeltida bosniska. Dessvärre tvingades jag svara att jag inte kände till något om detta (och det gör nog ingen annan heller, eftersom vi mig veterligen saknar belägg för att de två monarkierna skall ha stått i förbindelse med varandra), men det aktualiserade en annan fråga, som jag fått många gånger ända sedan 1990-talet. Har det överhuvudtaget existerat ett bosniskt rike? Är inte det ett 1990-talspåfund? Bosnien har väl aldrig varit självständigt, eller?

Jo, det har det. Det bosniska riket är väl dokumenterat och fungerade under en kort tid under 1300-talets andra hälft som en regional stormakt.

Under medeltiden var Bosnien, liksom idag, ett gränsland mellan två kulturella zoner, den katolska och den ortodoxa kristenheten. Landets bergiga natur gjorde det dessutom svårt att ena landet, vilket främjade splittringen. Ungern, Kroatien och Serbien erövrade tidvis stora delar av Bosnien, men ingetdera riket kunde vidmakthålla annat än svag kontroll över sina respektive områden. I synnerhet de ungerska kungarna hävdade ofta, med större eller mindre framgång, överhöghet över hela Bosnien, medan serbiska furstar från 1168 i regel hävdade välde över det sydliga området Hum (dagens Hercegovina). I allt väsentligt styrdes landet av inhemska småfurstar, så kallade zupaner.

Detta scenario förändrades på 1300-talet. Omkring 1318 tog den energiske stormannen Stjepan Kotromanic makten över centrala Bosnien. I mitten av 1320-talet kastade han ut serberna från Hum. Stjepans son Tvrtko I, som regerade mellan 1353 och 1391, underlade sig ett ännu större område och lät år 1377 kröna sig till Bosniens förste kung. Landet gynnades av gruvdrift (silver och bly) och av handeln med omvärlden.

Men storhetstiden blev kort. På 1400-talet sönderföll riket i inbördeskrig, vilket underlättade för de osmanska turkarnas expansion. Turkarna underkuvade landet 1463. Ungrarna gick till motangrepp och lyckades för en längre tid besätta norra Bosnien, men även detta blev turkiskt på 1520-talet.

Dick Harrison

Det cirkulerar olika uppfattningar om vårt enda kanoniserade helgons syn på svenska kungar. När jag häromdagen gjorde gällande att hon ogillade Magnus Ladulås var det ett par kommentatorer som tyckte att jag var virrig. Professorn hade väl blandat ihop Magnus Ladulås med Magnus Eriksson, eller?

Nej, det hade jag inte alls gjort. Birgitta Birgersdotter var en kvinna med synnerligen starka antipatier mot mängder av människor, i synnerhet maktpersoner som kungar, drottningar, regenter, påvar och andra lättåtkomliga offer för hennes – enligt vad hon påstod – himmelskt inspirerade tillrättavisningar. Ingen gick säker. Hon gisslade hundraårskrigets kungar i Västeuropa, påvarna i Avignon, drottningen i Neapel, osv. Även när hon var gammal och befann sig på pilgrimsfärd till Heliga landet satte hon av tid till att hårt kritisera regimen på Cypern.

Sveriges kungar utgjorde inga undantag. I synnerhet Magnus Eriksson och drottning Blanche utsattes upprepade gånger för Birgittas vrede. Till de värsta av Magnus många försyndelser hörde det faktum att han inte fullföljde sitt korståg mot ryssarna, vilket han på Birgittas uppmaning hade dragit igång 1348. Magnus hade dessvärre ett utomordentligt skäl (digerdöden lamslog landet), men det hade ingen betydelse för Birgitta. Under 1350-talet underblåste hon ihärdigt oppositionen mot kungen.

Men även äldre svenska monarker utsattes för Birgittas attacker. Den grundläggande orsaken var att Birgitta tillhörde det gamla högfrälse som sett sitt inflytande kraftigt minska under Birger jarl och hans söner, i synnerhet under Magnus Ladulås. I uppenbarelse (II:30, om man vänder sig till hennes uppenbarelser i översättning av Tryggve Lundén) förefaller hon ställa Magnus i kontrast mot biskop Brynolf Algotsson (som Magnus behandlade mycket hårt i svallvågorna efter Brynolf broder Folkes brudrov). Brynolf är ”en helig man”, medan kungen – antagligen Magnus – visserligen är ”den som folket i landet kallar helig”, men han hade sannerligen inte gjort sig förtjänt av äran. (Vi vet att Magnus var föremål för en helgonkult, initierad av franciskanerna i Stockholm.) I en annan uppenbarelse (VIII:48) angriper Birgitta tre kungar; en av dem är förmodligen Magnus. Han skall med orätt ha skaffat sig makten (vilket Magnus gjorde, genom upproret mot Valdemar 1275), stiftat onda lagar och pålagt det stackars folket nya skatter. För det yttre skenets skull har han utfört fromma gärningar och uppträtt förståndigt, varför han blivit ärad och räknad som vis. Men av det skall man inte låta sig luras…

Dick Harrison

I gårdagens blogg redogjorde jag för de motstridiga traditioner som för ett par sekler sedan kämpade om minnet av Magnus Ladulås. På 1200-, 1300- och 1400-talen var han en kontroversiell monark, vars historia hade helt olika former beroende på vem som berättade den. Att jag kom att tänka på Magnus berodde, som jag skrev i bloggen, på den historiedag i Jönköping som jag bevistade i tisdags.

Men vi behöver inte söka oss ända till 1200-talet för att finna monarker vars historiska minne har varit föremål för kamp. Det blev uppenbart i onsdags, när jag var moderator på ett symposium i Svenska Akademiens lokaler om Jean Baptiste Bernadotte, arrangerat av Franska Institutet. I panelen satt Herman Lindqvist (som talade om Bernadottes karriär innan han blev kung), Olof Sjöström (som talade om kungens ekonomiska insatser för Sverige) och Jean-François Berdah, en professor från Toulouse som talade om Bernadottes lyckosamma utrikespolitik. Alla tre föredragshållare hade en positiv bild av Karl XIV Johan och hans historiska insatser, trots att de berörde olika aspekter och själva kom från olika miljöer – Lindqvist från journalistiken, Sjöström från näringslivet och Berdah från den franska universitetsvärlden. I den påföljande debatten blev det emellertid uppenbart att denna ljusa bild av Bernadotte står i stark opposition mot minst två mörka bilder.

I traditionell fransk historia är Bernadotte en skum figur, en marskalk som svek Napoleon. Inte en förrädare. Men nästan. Han är knappast historiskt rumsren, förutsatt att man överhuvudtaget minns honom eller gör en poäng av honom.

I traditionell svensk historia är Bernadotte en konservativ, för att inte säga reaktionär, maktmänniska som bromsar utvecklingen mot demokrati. Han strider mot liberalismen, begränsar yttrandefriheten och orkar inte ens lämna sin sängkammare för att regera. Det är den bilden av Bernadotte som jag minns från läroböckerna i historia. Indragningsmakt, sängkammarregemente, osv.

Karl XIV Johan levde för två sekler sedan. Minnet av hans regeringstid har inte förbleknat på samma sätt som minnet av Magnus Ladulås. Ändå har den mörka bilden av den franske marskalken som ”bara roffade åt sig tronen åt sig och sin familj” (vilket har hävdats i kommentarer till denna blogg samt i ilskna mail som trillat in i min box) varit helt dominerande. Vi har valt bort allt det positiva som bevisligen ägde rum under kungens regeringstid. Uppsvinget inom jordbruket. Göta kanal. Freden.

Vi kan när som helst släppa in fler aspekter och göra bilden av Bernadotte mer mångfacetterad och därmed mer rättvis. Det förutsätter dock att vi verkligen vill. Vi bestämmer själva över minnet av det förflutna. Att uppfatta historien som ett svart-vitt pussel med ont mot gott, och med Bernadotte som en svart riddare i kamp mot den goda liberala pressen, är mycket lättare än att släppa in fler synvinklar och fler bedömningsgrunder. Vår förste Bernadottemonark är i stort behov av en fördjupande omvärdering.