Var Albrekt så förfärlig?

Häromdagen bloggade jag om baktalade tyska kungar i 1400-talets Sverige. Det dröjde inte länge förrän en kommentator undrade varför jag inte tog med Albrekt av Mecklenburg i samlingen. Han regerade visserligen på 1300-talet, men han var tysk. Och han har blivit synnerligen baktalad. I traditionell svensk historia framställs han som en vidrig inkräktare som plockade med sig mängder av elaka tyska fogdar, vilka likt rovfåglar förhärjade landet och förtryckte bönderna…

Förvisso är Albrekt värd en äreräddning, även om hans personlighet och egentliga talang undandrar sig vår bedömning. Albrekts historia har skrivits av hans fiender, och sådana hade han gott om.

Att Albrekt överhuvudtaget blev kung berodde på att svenska stormän erbjöd kronan åt honom genom hans far, Albrekt den äldre, som var ingift i det svenska kungahuset. Albrekt den äldre var den som bestämde över sonens göranden och låtanden, både före och efter det fälttåg som resulterade i att huvuddelen av Sverige erövrades av mecklenburgarna 1363–1364. Under det decennium som följde var det hertig Albrekt, inte sonen och kungen Albrekt, som höll i tyglarna. Dessutom behöll oppositionen, ledd av kung Magnus Eriksson och dennes son, kung Håkan Magnusson, makten över en stor del av västra Sverige, liksom över hela Norge.

Ju längre Albrekt satt på den svenska tronen, desto svagare blev han dessutom i förhållande till de inhemska svenska stormännen med drotsen Bo Jonsson (Grip) i spetsen. Bo Jonsson löste ut tyska pantinnehavare, införskaffade vidsträckta län och häradshövdingeämbeten och blev i sinom tid Sveriges troligen rikaste och mäktigaste privatman genom tiderna. Bredvid honom gjorde Albrekt en slät figur. Det blev inte bättre av att Bo Jonsson var en allt annat än hederlig man som inte drog sig för utpressning, tvångsköp, storskalig korruption och mord, något han även villigt erkände (utan att någonsin riskera straff).

Att Albrekts far hade med sig tyska fogdar till Sverige är väl dokumenterat, men inget tyder på att de var vare sig bättre eller sämre än de svenska fogdarna. Raven van Barnekow på Nyköpingshus, som är väl belagd i källorna eftersom hans räkenskaper har överlevt, förefaller ha varit betydligt hederligare än den ovan nämnde Bo Jonsson. Sedan är det en annan sak att samtliga frälsemän, oavsett etnisk härkomst, sökte kompensera sig för de förluster som digerdöden hade orsakat dem. Detta gick ut över bönderna.

Men varför har då Albrekt blivit så baktalad? Svar: han förlorade den maktkamp som bröt ut efter Bo Jonssons död år 1386. När han sökte ta kontroll över drotsens förläningar vädjade de svenska stormännen till Norges och Danmarks härskarinna, Margareta Valdemarsdotter, om hjälp mot ett befarat kungligt maktuppsving. De kunde stå ut med en politiskt vanmäktig Albrekt, men de ville inte ha en Albrekt som kunde och ville regera. I slaget vid Åsle år 1389 led Albrekt nederlag mot Margaretas trupper och hamnade i fångenskap. Sex år senare, efter ett blodigt krig, blev han frigiven och kunde återvända till hemlandet Mecklenburg. Där avled han år 1412.

Under tiden i fångenskap, och under de decennier som följde, utsattes Albrekt och hans mecklenburgare för intensiv hatpropaganda. Albrekt skall, påstod man, ha hånat Margareta och kallat henne ”kung Byxlös”. Han skall ha sänt henne en slipsten för slipning av saxar, nålar och annat kvinnligt, för att han skulle lära sig sin plats. Och så vidare. Men inget av detta kan beläggas. Det är och förblir skrönor.

Albrekt av Mecklenburg, som i teorin regerade över Sverige ganska länge (1363–1389), är kungen som aldrig fick vara kung på riktigt. Först härskade hans far, sedan Bo Jonsson och dennes allierade. När Albrekt äntligen såg en möjlighet att ta makten besegrades han och förpassades slogs i bojor.