Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

I Sverige har vi ont om kungliga till- och öknamn. Fransmännen har ovanligt gott om dem: Ludvig den stammande, Ludvig den fete, Ludvig den trätgirige, Robert den fromme, Karl den vise, Karl den galne, Filip den sköne, Johan den gode, med flera. På Pyreneiska halvön finns Jakob Erövraren, Karl den onde och Peter den grymme. Engelsmännen har Rikard Lejonhjärta, skottarna Malcolm Jungfrun, tyskarna Karl den tjocke och Henrik Fångelfängaren, danskarna Knut den store, Olof Hunger, Valdemar Sejr (”Segraren”), Erik Klipping och Erik Menved, norrmännen Erik Prästhatare, Håkon den gamle, Harald Hårfager och många fler. I Sverige har historiker av anno dazumal visserligen sökt göra Gustav II Adolf till ”Gustav Adolf den store”, men förgäves. Våra gamla kungar heter sådant som Erik Knutsson, Albrekt av Mecklenburg och Johan III. Inte Erik Segraren, Albrekt den tyske och Johan Brodermördaren. Vi är trista men korrekta.

Ett undantag är Erik Eriksson, som vi ofta kallar Erik läspe och halte. Han var kung i två omgångar, först som barn (under förmyndarskap) 1222–1229, sedan som vuxen 1234–1250. Han avled i 35-årsåldern och efterlämnade inga arvingar, varför tronen ärvdes av Valdemar Birgersson, son till Birger jarl och Eriks syster Ingeborg.

Ingen monark på hela jordklotet har ett så besynnerligt tillnamn eller öknamn som Erik läspe och halte. Haltade kungen? Läspade han?

Tillnamnet dyker upp hundra år efter kungens levnad, i Erikskrönikan (skriven på 1330-talet). Här skildras Erik Eriksson som en svag gestalt, en sjuklig person som var ”nokot swa läsper wid, haltan thet war ok hans sidh”. Av dessa ord kommer tillnamnet ”läspe och halte”.

Det kan mycket väl röra sig om elakt förtal. Erik Eriksson var den siste av sin ätt. Det är regel snarare än undantag att nya dynastiers historieskrivare nedsvärtar den siste representanten för den föregående ätten, detta för att legitimera maktövertaget. Paradexemplet är den groteskt orättvisa svartmålning som den walesisk-engelska Tudordynastins supportrar, däribland Thomas More och William Shakespeare, gjorde av Rikard III. Att Rikard ideligen framställs som ett monster på teaterscener och på vita duken beror på att han var den siste av sin ätt och därför måste demoniseras.

Men det är inte säkert att Erik Eriksson har blivit nedsvärtad. Det finns en del som tyder på att Erikskrönikans skildring ligger sanningen nära. För det första var Birger jarls ätt, det nya kungahuset, nära besläktat med Erik Erikssons ätt. De nya kungarna kunde visa på kontinuitet bakåt för att legitimera sitt troninnehav. De borde inte ha haft något större intresse av att svärta ned kung Erik, i synnerhet inte som han samarbetade mycket bra med Birger jarl. Dessutom finns det en (förvisso liten, men ändå) chans att forskarna har identifierat Eriks sjukdom. Möjligen led han av Marfans syndrom, en bindevävssjukdom som försvagar kroppen och inte sällan leder till tidig död. Analyser av hans systerson Erik Birgerssons skelett (Erik vilar bredvid fadern Birger jarl i Varnhems kyrka) har visat att denne led av just Marfans syndrom. Sjukdomen kan ha gått i släkten. Detta skulle förklara varför Erik Eriksson dog så tidigt.

Ergo: eftersom kungens skelett inte kan identifieras kommer vi aldrig att få veta sanningen, men mot bakgrund av rådande forskningsläge är det sannolikt att Erik Eriksson faktiskt hade gång- och talsvårigheter. Det gjorde honom inte nödvändigtvis till en dålig kung. Tvärtom – det var under Erik Erikssons regeringstid som Tavastland pacificerades och rikets gränser utsträcktes i öster, det nya skatteväsendet trumfades igenom efter slaget vid Sparrsätra och den svenska kyrkan reformerades på Skänninge möte.

Fler bloggar