Ottar Vendelkråka och Beowulf

Frågan har dykt upp om Ottar Vendelkråka är den förste kände svenske kungen. (Detta påstås nämligen på diverse internetsajter.) Egentligen har jag redan besvarat frågan i ett tidigare blogginlägg om sagokungar, men jag tar gärna upp ämnet en gång till, eftersom det sätter fingret på ett specifikt källproblem: kan vi använda det fornengelska kvädet om Beowulf till att forska om svenska kungar?

Ottar Vendelkråka – som sägs ha levt på 500-talet – hör utan tvekan hemma i sagorna, inte i historieskrivningen. Detsamma gäller alla andra kungar av Ynglingaätten, möjligen med undantag för Hugleik (som kanske kan vara identisk med en hövding som dyker upp i Gregorius av Tours 500-talskrönika med namnet Chlochilaichus). Observera: när jag relegerar Ottar, Adils, Vanlande, Domalde och andra ynglingar till sagovärlden säger jag inte att de inte har funnits. Jag säger bara att vi inte kan uttala oss om dem, att källorna inte ger utrymme för att avgöra om de har existerat eller ej. Vi kan berätta sagor om dem, inte mer.

Att Ynglingasagans Ottar likväl dyker upp i diverse uttalanden om äldre svensk historia beror på att han har hypotetiskt identifierats med Ohthere, en kung som nämns i det fornengelska eposet om hjälten Beowulf. Om detta hade varit en god källa – nedskriven på 500-talet – hade vi haft en någorlunda stabil forskningsmässig grund att stå på. Tyvärr är omständigheterna kring Beowulfkvädets tillkomst allt annat än säkra.

Dikten, som har inspirerat till flera filmer, handlar om den geatiske (vilket möjligen skall tolkas som den götiske) hjälten Beowulf, som kommer till danakungen Hrothgars hov, vilket är hemsökt av monstret Grendel. Beowulf dödar både Grendel och hans mor, som bor i ett närbeläget träsk. Sedan återvänder Beowulf till hemlandet, där han blir kung och härskar i flera decennier. Till slut dör han i kampen mot en drake. Denna huvudhandling avbryts ofta av redogörelser för äldre konflikter mellan nordeuropeiska folk – friser, jutar, daner och sweoner (sweón), vilket har tolkats som svear. Ohthere framställs som en av sweonernas kungar.

Dessvärre har kvädet endast bevarats i ett enda exemplar. Vi vet inte när det ursprungligen diktades eller när det först upptecknades i numera förlorade handskrifter. Forskarnas åsikter om verkets tillkomst är därför delade. Vissa gissar på 700-talet, andra på 900-talet. I vilket fall som helst är detta alldeles för sent för att vi skall kunna använda kvädet som en god källa i forskningen om 500-talets Sverige. Följden är att Beowulfkvädet sedan länge är underkänt av historievetenskapen och istället studeras som ett framträdande exempel på nordeuropeisk skönlitteratur under epoken ifråga. Alla försök som har gjorts att identifiera namngivna personer – i synnerhet Beowulf själv – har stupat på omöjligheten att verifiera gissningarna. Hypoteserna förblir hypoteser.

Detta resonemang medför att Ottar Vendelkråka förblir en sagokung. Jag hade gärna stämplat honom som ”riktig” kung om jag kunnat, men ibland är källkritiken obarmhärtig.

(I parentes: den stora högen i uppländska Vendel, utgrävd av Sune Lindqvist, som av vissa betraktas som kungens grav har, såvitt vi vet, endast kallats Ottarshögen sedan 1600-talet.)