Engelska och brittiska kungligheter

Förvånansvärt många av de frågor som har sänts in till tidningen har berört brittiska och engelska företeelser. De har föranletts av diverse faktarutor som cirkulerat i media, i vilka det görs gällande att Storbritannien endast har varit en monarki sedan 1707. Hur hänger det egentligen ihop? Har inte Elisabet I och Henrik VIII, välkända från film och TV, existerat?

Jo, det har de förstås. Men de var inte drottning respektive kung av Storbritannien. Storbritannien, som kungarike betraktat, existerade inte före 1707. Detta år slogs formellt de båda rikena England (inkl. Wales) och Skottland samman till ett kungarike, som fick namnet Storbritannien.

År 1603, då den (walesisk-) engelska dynastin Tudor dog ut, ärvdes den engelska kungatronen av det skotska huset Stuart, varför kung Jakob VI av Skottland även blev kung av England med namnet Jakob I (på engelska talar man om James VI respektive James I). Mellan 1603 och 1707 var alltså England och Skottland förenade i en personalunion. Det som hände 1707 innebar att skottarna förlorade sitt eget parlament (men de fick behålla sin kyrka och sin lag). Rikena slogs ihop till ett – Storbritannien.

Alltså: när vi talar om kända brittiska kungligheter på 1500-talet, som Henrik VIII, Elisabet I och Maria Stuart, måste vi vara försiktiga. Det blivande riket bestod av två riken. Henrik VIII var kung av England, men inte kung av Skottland.

Det kompliceras ytterligare av att båda rikena hade nära kontakter med Frankrike. Skottland var ofta allierat med Frankrike (”the auld alliance”), eftersom fransmän och skottar hade fiendskapen till England gemensam. Englands kungar hävdade sedan 1300-talet att de var rättmätiga kungar av Frankrike, något de ofta sökte genomdriva på slagfältet. I den engelska kungliga titulaturen förekom därför titeln ”kung av Frankrike”. En skotsk drottning, Maria Stuart (regerade 1542-1567), var dessutom verklig drottning av Frankrike mellan 1559 och 1560, eftersom hon då var gift med den franske kungen Frans II.

Ännu en kungatitel förekom från och med 1541, då Henrik VIII av England formellt antog titeln ”kung av Irland” (tidigare hade de engelska kungarna bara använt termen ”herre till Irland”), vilket de engelska kungarna fortsatte att kalla sig ända till 1801, då man slog ihop öarna politiskt till ”Förenade kungariket Storbritannien och Irland”. Än idag, då bara Nordirland återstår av det irländska väldet, består Storbritanniens flagga av tre hopsatta flaggor: England, Skottland och Irland.

En följdfråga, som också har dykt upp i mailskörden, är hur länge det överhuvudtaget har funnits engelska kungar. För att få svar på den frågan måste vi gå mycket långt tillbaka i historien.

”England” betyder ordagrant ”anglernas land”. Anglerna var ett folk som under första hälften av 400-talet e.Kr. började emigrera över Nordsjön från södra Jylland och angränsande områden i de nuvarande gränstrakterna mellan Tyskland och Danmark. Romarna hade dragit tillbaka sina trupper i början av seklet och lämnat den gamla provinsen Britannia oförsvarad. Angler, liksom saxare och jutar, kallades in för att ta över försvaret. Successivt skapade de egna kungariken och utformade egna provinser, vilka ännu är synliga i det engelska landskapet – t.ex. Sussex (”sydsaxarnas land”), Wessex (”västsaxarnas land”), East Anglia (”östanglernas land”), osv.

På 500-, 600- och 700-talen bestod följaktligen det gamla Britannia av en mängd småkungariken. Utlänningar refererade ofta till hela det politiska system som styrdes av angliska, saxiska och jutiska småkungar som ”Anglaland” eller ”England”. Numera brukar vi sammanfattande tala om ”anglosaxiska” kungariken. Väl att märka inbegrep man inte de icke-germanskspråkiga rikena på ön (Dumnonia, Rheged, Elmet, Gwynedd, med flera) i termen.

På 800-talet drabbades hela detta politiska system av en katastrof. Vikingar, främst från nuvarande Danmark, erövrade huvuddelen av norra och östra Britannien, ett område som i historisk litteratur brukar kallas Danelagen. Många gamla kungariken försvann. När kungarna i riket Wessex, i nuvarande södra England, på 900-talet besegrade nordbornas ättlingar kunde de följaktligen ta tillfället i akt att ena hela landet (dvs inte Wales och Skottland utan bara det blivande kungariket England). På 950-talet var hela England enat under dessa kungar, och först i detta skede kan man tala om ett kungarike vid namn England.