Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

Vissa kommentatorer till kungabloggen irriterar sig på att jag, i svar på frågor om huruvida gamla svenska sagokungar har existerat, tillämpar strikt källkritik. Ottar Vendelkråka har inte funnits, banden mellan de folkvandringstida goterna och Sverige kan inte beläggas, och så vidare.

Jag vill härmed göra helt klart för alla läsare att det inte är med glädje jag kommer med dylika trista svar. Jag hade gärna sett att vi kunnat verifiera mer, till exempel de gamla sagokungarnas existens. Då hade vi fått en fascinerande fornhistoria. Och jag hade fått ett mer spännande arbete.

Att mina svar ser ut som de gör beror på att jag håller mig till de regler som är etablerade inom historievetenskapens metod. Vi bedömer källors värde i förhållande till vissa grundvariabler, framför allt tendens (har författaren ett särskilt syfte med texten?), samtidighet (hur lång tid har gått mellan händelsen och nedskrivandet?), närhet (hur stort är avståndet mellan händelsen och författaren?), beroende (har textens författare i själva verket bara skrivit av någon annans text?) och inte minst genre (vilka specifika konventioner gäller för texttypen – till exempel krönikan, sagan, protokollet eller testamentet?). Med utgångspunkt i dessa huvudprinciper granskar vi varje enskild utsaga för sig, nogsamt vägande variabler och avväganden mot varandra. Det säger sig självt att detta tar tid och att det ofta kräver specialistkunskaper. Resultatet är inte alltid nedslående, men ibland – som i fallet med de isländska sagornas uttalanden om svenska sagokungar – har källkritiken haft förödande resultat för vad man på 1800-talet trodde var sanning.

Jag dömer alltså inte ut samtliga sagokungar som bluffar. Jag säger bara att vi inte kan uttala oss om huruvida de har funnits eller ej. Det är något helt annat än att avfärda dem som rena påhitt. Ottar Vendelkråka, Adils, Ingjald Illråde och de andra ynglingakungarna kan mycket väl ha existerat. Men de kan inte vetenskapligt bevisas. Tyvärr.

Som exempel på forntida kungar som faktiskt kan beläggas genom källkritik räcker det med att vända blicken mot våra västra grannländer. En frågeställare har nyligen undrat om den norske kungen Harald Hårfagre har existerat. Svaret är ja. Visserligen kan vi inte uttala oss om exakt när Harald levde (forskarna har tenderat att placera honom allt senare i tiden, från mitten av 800-talet till början av 900-talet) eller hur mycket land han härskade över (forskarna menar idag att han endast dominerade Vestlandet och absolut inte hela Norge), men ingen betvivlar att han har funnits. Detsamma gäller hans son Erik Blodyx, som även är känd i engelsk historia eftersom han under en tid var kung i York.

Samma positiva svar får vi om vi frågar om den danske 900-talskungen Harald Blåtand. Han är nämnd i nordiska källor, kontinentala källor och på en egen skrytsam runsten, som kungen lät resa i jylländska Jelling. Förvisso diskuterar vi livligt om hur mäktig Harald var och hur hans liv gestaltade sig, men ingen tvivlar på hans existens.

Problemet med de äldre svenska kungarna är att vi har färre och sämre utländska och inhemska källor till vårt förfogande. Därför tvingas vi historiker i regel komma med mycket försiktiga besked när vi blir tillfrågade om gamla sagokungars vara eller inte vara. Det gör vi inte för att vi vill ”beröva svenskarna deras historia”, såsom vissa kommentatorer uttrycker det, utan för att vi är akademiska yrkesmän som gör vårt jobb.

Fler bloggar