Magnus Erikssons falska död

Kungliga dödsfall, och det till synes tidlösa intresset för dem, upphör aldrig att fascinera. För några dagar sedan var det Erik XIV och ärtsoppan. Nu är det Magnus Eriksson och dennes märkliga simtur till Ryssland.

Enligt en rysk legend skall Magnus Eriksson mot slutet av sitt liv ha lidit skeppsbrott och blivit rysk-ortodox munk i Valamo kloster i Ladoga. Folk på orten visar till och med upp en gravsten efter den svenske kungen, som enligt våra egna källor drunknade i en norsk fjord 1374 utan att efterlämna gravplats. Hur hänger detta ihop? Talar ryssarna sanning?

Nej, de ljuger. Legenden är blott en skröna, men det finns en spännande historisk bakgrund. Magnus Eriksson var det medeltida Sveriges mest prominente korsfararkung. Mellan 1348 och 1351 ledde han invasioner och plundringståg vid Finska viken mot Ryssland, militärt misslyckade expeditioner som dock lyckades injaga så mycket fasa i fienden att i synnerhet det första fälttåget har blivit påfallande väldokumenterat. Kung Magnus var en (ö)känd person i dåtidens nordvästra Ryssland, en person att förhålla sig till även i fromhetskulturen.

Någon gång i slutet av 1300-talet eller på 1400-talet skrev en till namnet okänd ryss, förmodligen en munk i Valamo, en förfalskning som fick namnet ”Kung Magnus testamente”. I texten berättar Magnus om sina olyckor, hur han störtades och fängslades, befriades av sin son och led skeppsbrott. Så långt ligger texten den verkliga historien någorlunda nära. Men sedan vänder författaren upp och ned på det verkliga scenariot. Magnus drunknade inte alls, påstår ”testamentet”, utan överlevde och tog sig till klostret, där han blev munk och bytte namn till Grigorij. Tre dygn senare avled han, men dessförinnan hann han skriva brev till sin son och sin (fiktive) bror, i vilka han uppmanade dem att inte invadera Ryssland.

En nutida läsare kan inte annat än sympatisera med ”testamentets” budskap. ”Grigorij” pläderar för fred mellan folken, för sanning, för nykterhet, för rättfärdighet, för ordhållighet, med mera. Men texten är och förblir en förfalskning. Hypotesen att kung Magnus skulle ha simmat iland från skeppsbrottet i Norge och blivit munk i Ryssland låter lika osannolik idag som den måste ha låtit i eventuella svenska öron på senmedeltiden.