Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

Ett av de mest segslitna grälen i kategorin kungliga mordgåtor rör vad som egentligen hände med Edvard V av England, den unge kungen som efter bara några månader på tronen avsattes år 1483 och förpassades till Towern, där han och hans bror Rikard av York försvann spårlöst. Prinsarnas öde har fascinerat folk i hundratals år. Vad hände?

Mördades måhända prinsarna av den egne farbrodern, kung Rikard III? Eller av dennes allierade och senare dödsfiende, Lord Buckingham? Eller av Rikards efterträdare, den förste Tudormonarken Henrik VII? Eller överlevde de och fick för allmänheten helt okända liv som inte har lämnat spår i historieböckerna?

Väl att märka är det sistnämnda alternativet fullt möjligt. Historien saknar sannerligen inte unga prinsar som blivit undanskuffade och relegerade till obetydliga positioner. Vår egen Karl Karlsson, son till Karl Knutsson (Bonde) är ett sådant exempel. Meningen var att han skulle ärva den svenska tronen 1470, men släktingen Sten Sture den äldre gjorde processen kort med pretentionerna. Karl överlevde visserligen maktkampen, men han levde ett liv i skymundan.

Flertalet bedömare har dock menat att prinsarna blev mördade. År 1674 påträffades två skelett inmurade i Towern, vilka hypotetiskt identifierades som Edvard V:s och Rikard av Yorks skelett. Dessvärre är identifieringen allt annat än säker. Till saken hör att det tycks ha varit populärt att mura in skelett i Towern – man har även funnit andra lik, vilka även de är svåra att identifiera. Exakt vilket av alla dessa skelett som tillhör Edvard V (om nu något gör det) är omöjligt att säga.

Oftast har man pekat ut Rikard III som skyldig. Han måste än idag betraktas som en huvudkandidat. Det var Rikard som såg till att Edvard V miste sin krona, som han raskt tog över själv. Det var Rikard som hade flest möjligheter att döda prinsarna. Rikard var den som först anklagades för brottet, och han lyckades inte – eller kanske, rättare sagt, hann inte, eftersom han själv stupade redan 1485 – bevisa sin oskuld.

Problemet är att hela svartmålningen av Rikard III har varit alldeles för effektiv för att bli trovärdig. Rikard var den siste av sin ätt. Den efterföljande Tudordynastins regenter, från Henrik VII till Elisabet I, gjorde allt som stod i deras makt för att legitimera troninnehavet genom att visa upp företrädaren som ett sannskyldigt monster. Det främsta exemplet på demoniseringen är Shakespeares mästerliga skådespel om Rikard III, i vilket kungen framställs som en genomusel och ondskefull realpolitiker som ger order om det ena lönnmordet efter det andra. Här är prinsarna i Towern bara två av många offer för Rikards omättliga blodtörst.

På 1600-talet och 1700-talet vände vinden. Dynastin Tudor var borta. Under dynastierna Stuart och Hannover blev det fritt fram för Rikards supporters att återupprätta kungens förlorade ära. Och det gjorde de med besked. Rikard III blev Englands mest omdiskuterade och mest postumt försvarade kung, och är så fortfarande. Fascinationen över hur den egentligen mycket duglige Rikard sveks av sina allierade, stupade i förtid och i efterhand beskylldes för två prinsmord som han troligen var oskyldig till har blivit ännu starkare på 1900-talet. Ett berömt exempel är Josephine Teys deckare En gammal skandal (The Daughter of Time, sv. övers. 1959). En annan ryktbar (och i ordets bästa bemärkelse skrattretande) upprättelse av Rikard III är första säsongen av Rowan Atkinsons TV-serie Blackadder, där Rikard III dödas av misstag och efterträds av den fullt levande Rikard av York, som inte alls har mördats i Towern utan vuxit upp till att bli en jovialisk och stridslysten konung, spelad av Brian Blessed.

Faktum är att mordet på prinsarna har varit uppe i en regelrätt modern domstol, med Rikard III på den anklagades bänk (dock ej personligen närvarande, förstås). I november 1984 sändes en fyra timmar lång domstolsförhandling i brittiska Channel Four, vilken också har publicerats i bokform (Richard Drewett och Mark Redhead, The Trial of Richard III, 1984). Juryn dömde den anklagade ”icke skyldig”.

Långt senare, i januari 1997, befann jag mig i Los Angeles inför en konferens på UCLA. Hårt drabbad av jet-lag låg jag vaken efter midnatt i en hotellsäng och zappade runt för att se om det fanns något sevärt på TV. Döm om min förvåning när jag landade mitt i ännu en domstolsförhandling om prinsmordet, under ledning av den dåvarande chefsdomaren i USA:s Högsta Domstol, svenskättlingen William Rehnquist. Än en gång blev domen ”icke skyldig”.

Därmed inte sagt att Rikard III verkligen var oskyldig. Han levde i en våldsam tid och lät bevisligen undanröja andra mänskliga hot, när så krävdes. Det gjorde alla andra framgångsrika engelska politiker också, i synnerhet efterträdaren Henrik VII. Men för att döma någon för mord krävs adekvat bevisning, och dylik saknas. Mot bakgrund av de indicier, de vittnesmål och det källmaterial som existerar går det inte att peka ut Rikard III som mördare.

De försvunna prinsarnas mysterium lär förbli ett mysterium.

Fler bloggar