X
Annons
X

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

Kära läsare, det här är, dessvärre, det sista blogginlägget från min sida. Idag stänger vi kungabloggen för överskådlig tid.

Sedan februari har jag ansträngt mig för att besvara de kunglighetsrelaterade frågor som läsarna av svd.se har sänt in antingen till bloggen eller till mig personligen via min mail på Lunds universitet. Ert intresse har varit både stort och smickrande. Nästan varje morgon under de gångna månaderna har inletts med en kort stunds bloggande om ämnen som har berört allt från antikens Rom till nutidens svenska kungafamilj. Såväl verkliga som fiktiva furstar har passerat revy, från Julius Caesar till Norton I. Jag har försökt att besvara så många frågor som möjligt, men det ligger fortfarande mängder av obesvarade spörsmål i mailboxen.

En reflexion: de ämnen som har berört flest kommentatorer är de som svävar i gränslandet mellan fakta och gissningar. Läsarnas – åtminstone de kommenterande läsarnas – historiska intresse är som störst där tro och vetande möts i en spännande gråzon. Ingen kommenterar en faktaspäckad blogg om begreppet folkungar. Få upprörs av eriksgatan, ännu färre av upproriska slavkungar. Men långt över hundra kommentarer, flertalet tämligen eldfängda, regnar på kort tid in till webben om jag råkar blogga om förmenta kopplingar mellan Sverige och folkvandringstidens gotiska kungar. Utläggningar om successionsordningen får högst sporadiska kommentarer, medan enkla källkritiska resonemang om ursprungsbefolkningar i Sverige leder till raseriutbrott från vitt skilda intressegrupper i landet. Till och med det enkla faktum att jag erkänner att vi tyvärr inte kan uttala oss om gamla svenska sagokungars existens har vållat stor upprördhet.

Jag har fått både ris och ros för de (till min egen förvåning) mest kontroversiella blogginläggen (till exempel om goter), men personligen är jag lika glad för både klagomål och beröm. Kommentarerna och frågorna visar nämligen på något högst väsentligt: vi svenskar, som inte sällan beskylls för att vara Västvärldens mest historielösa folk, bryr oss verkligen om det förflutna. Vi kämpar om makten över minnet. Vi mutar in våra revir och argumenterar för våra idéer, och vi är inte rädda för att göra det offentligt. Detta är ett hälsotecken. Historia blir livsfarligt i samma ögonblick som vi överlåter tyckandet och tänkandet – brukandet och missbrukandet av det förflutna – åt någon annan. Jag vill ge en verklig eloge till de kommentatorer som även har haft modet att bryta sig ut ur anonymitetens grå massa och framträda med eget namn. Dylikt agerande gynnar det öppna samhället och utgör en grund för ett sunt demokratiskt debattklimat, oavsett diskussionsämne.

Skälet till att kungabloggen stängs är inte bara det faktum att kronprinsessan Victoria precis har gift sig och att det kungliga förtjänar en liten semester, utan att jag själv försvinner iväg på bröllopsresa med min älskade Katarina. Vi flyger till New York, hämtar upp en hyrbil på Manhattan och kör västerut på en förhoppningsvis romantisk färd från kust till kust. Som de luttrade filmtittare vi är skall vi nogsamt undvika alla märkliga motell med modersfixerade psykfall till ägare som samlar på uppstoppade fåglar. Vi skall inte köra in på genvägar i gudsförgätna öknar som har fungerat som baser för nukleära tester. Vi skall inte göra flodturer på egen hand i Appalachernas banjotäta inavelsbygder. Vi skall inte köra ut över stupet vid Grand Canyon. Vi skall inte dricka förgiftat vatten i öknen. Och vi skall inte arbeta. Min bärbara dator är temporärt bannlyst. Alltså inget bloggande.

Farväl – för den här gången. Vem vet? Om läsarna och Svenska Dagbladet så önskar kommer bloggen måhända att återuppstå, i en eller annan form. Men det får framtiden utvisa.

Dick Harrison