Annons

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

I svallvågorna av mina blogginlägg om eventuella kungar i Småland och Norrland har frågan uppkommit om så kallade fylkeskungar. De omtalas då och då i de västnordiska sagorna, ibland även i modern litteratur. Men vad är en fylkeskung?

Med ”fylke”, ett ord som kommer av samma ord som ”folk”, avses ett område som motsvarar ett landskap eller en eller flera bygder. Termen används vanligtvis om nutida norska förhållanden. I dagens Norge motsvarar ordet svenskans län och danskans amt. Men termen har även en arkaiserande ton; den minner om forna tider och lokala maktförhållanden. Att Åke Ohlmarks, när han översatte J.R.R. Tolkiens ringtrilogi till svenska, valde att översätta The Shire med ”Fylke” är alltså helt följdriktigt.

En fylkeskung är med andra ord en bygdekung. Eller rättare sagt: det är en lokal järnåldershövding som långt senare, under medeltiden, definierades som en kung av historieskrivare som sökte göra forna tiders härskare begripliga för sin egen tids läsare. Flertalet med namn kända fylkeskungar träder oss till mötes i Snorre Sturlassons 1200-talskrönika om norska kungar, Heimskringla. De flesta levde på 800- och 900-talen, det vill säga alldeles för långt från Snorres egen tid för att vi skall kunna uttala oss om deras egentliga kungliga status.

Forskningens allmänna ståndpunkt är att vi har haft liknande bygdekungar i Sverige, men att bristen på källor (vi har inte ens en sagoberättande Snorre att falla tillbaka på) gör att vi inte kan spekulera om deras namn och herravälden. De enda bygdekungar som forskarna ansett sig vara någorlunda säkra på är de som möter oss i Rimberts redogörelse för Ansgars verksamhet i Mälardalen – Björn, Anund och Olof.

Men vi kan faktiskt komma längre, om vi vänder oss till runstenarna. Mitt favoritexempel är från Blekinge. Fyra inskrifter med liknande runor och innehåll restes någon gång mellan sent 500-tal och tidigt 700-tal. Den mest imponerande står i Björketorp, bara några hundra meter från E22:an. På en över fyra meter hög sten har lokala makthavare låtit rista en dödlig förbannelse, riktad mot den eller de personer som bryter mot ett icke närmare specificerat förbud: ”Ärofulla runors rad dolde jag här, mäktiga runor. Rastlös av arghet, död genom list skall den bli som bryter detta. Jag spår fördärv.” Samma hot möter oss på Stentoftenstenen, idag förvarad i Sölvesborgs kyrka. På den stenen finner vi även personnamn, vilka också nämns på Istabystenen (idag på Historiska museet i Stockholm) och på en sten i Gummarp (sedan länge försvunnen). De män som omtalas på stenarna, Haduwulf och Hariwulf, var säkert den typ av hövdingar som Snorre – om han känt till dem – skulle ha definierat som fylkeskungar.

Om vi utgår från stenarnas position i landskapet, och om vi tillåter oss att spekulera, kan vi se ett hypotetiskt västblekingskt bygderike forma sig inför våra blickar. Haduwulfs och Hariwulfs maktcentrum låg i eller kring Listerlandet, medan Björketorpsstenen, utanför Ronneby, torde ha utgjort en östlig revirmarkering mot rivaliserande hövdingadömen.