Varför Oscar?

Egentligen hade jag tänkt använda dagens blogg till att besvara ett antal beska kommentatorers frågor om varför jag anser att Karl XIV Johan var en bra kung. Men sedan slog jag upp tidningen vid frukostbordet och upptäckte min egen helgartikel om nämnde kung, där allt förklaras. Här finns svaret, för den som är intresserad.

Istället vänder vi blicken mot Karl Johans son och efterträdare, Oscar I, och en fråga som ofta dyker upp angående denne. Namnet. Varför hette han Oscar? Ingen europeisk kung hade tidigare burit detta namn. Sverige är ensamt om att ha haft två krönta Oscar. Ändå är det inget gammalt svenskt namn, ej heller ett gammalt franskt.

Svaret är: på grund av James Macpherson (1736–1796), en skotsk poet som blev ryktbar i hela Europa genom att samla ihop, översätta och ge ut gamla gaeliska dikter, som fick namnet ”Ossians sånger”. Det vill säga, Macpherson hävdade att han hade samlat ihop och översatt dikterna, men han kunde inte bevisa det. Troligen hade han inspirerats av verkliga sånger i skotska högländerna men i allt väsentligt diktat ihop de färdiga sångerna själv – något som inte minskar betydelsen av hans insats. Tvärtom. Med ”Ossians sånger” lade Macpherson en av grundstenarna i den litterära romantikens utveckling.

Oscar är namnet på en av gestalterna i ”Ossians sånger”. Det går sannolikt tillbaka på det forniriska namnet Oscur. I takt med att Macphersons poesi blev allt populärare i Europa – även Napoleon älskade dikterna – fick Oscar och andra sedan länge glömda personnamn (till exempel Fingal och Selma) en plötslig renässans. När Jean Baptiste Bernadottes son föddes år 1799 kulminerade Ossianvurmen, och ingen lär ha höjt på ögonbrynen över pojkens gaeliskklingande namn.

Kunganamnet Oscar är alltså ett direkt resultat av litterära influenser med sagomotiv. Utan Macpherson, ingen Oscar. Vi kan ju alltid leka med tanken på vad som hade hänt om även dagens kungahus låtit sig inspireras av samtida sagolitteratur. Då hade nutidens prinsar och prinsessor måhända lystrat till namn som Galadriel, Frodo, Aragorn och Arwen. Eller varför inte – sett ur 1700-talsperspektiv är det inte omöjligt – prins Luke och prinsessan Leia?