Attila och hans hunner

Det händer betydligt oftare att folk ber mig berätta om historiens skurkar, tyranner och massmördare än om de fredliga och lagom snälla regenter som har utgjort majoriteten av kända härskare i det förflutna. Hitler, Stalin, Mao, Nero, Djingis khan och Kristian II tappar aldrig i popularitet hos nyfikna frågeställare.

Till denna kategori hör även den man som på sin tid utpekades som ”Guds gissel”, hunnerkungen Attila. Vem var han egentligen? Och vad hände med hunnerna?

Hunnerna var ett asiatiskt ryttarfolk som trädde in i europeisk historia under andra hälften 300-talet e.Kr., då de lade under sig stäppområdet i nuvarande södra Ukraina och fortsatte expansionen till Centraleuropa, där nuvarande Ungern blev deras kärnland. Under första hälften av 400-talet dominerade de mängder av folk öster om Rhen och norr om Donau. Romarna uppfattade hunnerväldet som en stormakt som måste tas på största allvar, varför de bemödade sig om att skapa allianser med mängder av andra krigargrupperingar (goter, burgunder, alaner, med flera) i syfte att bygga upp en militär motvikt. Stundom var dock förhållandet det motsatta, det vill säga romarna gjorde allt de kunde för att liera sig med hunnerna, på det att inget buffertrike skulle växa sig för farligt. Den mest kända drabbningen i detta komplicerade maktspel var slaget på Katalauniska fälten (i nuvarande Frankrike) år 451, där den romerske fältherren Aëtius lyckades hejda hunnernas framryckning.

451 års fältslag, ett av de största i epokens historia, skedde mot bakgrund av att hunnerna hade blivit mäktigare än någonsin tidigare under sin dådkraftige kung Attila. Han hade ärvt herraväldet över hunnerna år 434. Till en början samregerade han med brodern Bleda, som dock röjdes ur vägen omkring 445. Under de år som följde utvidgade Attila hunnernas maktområde genom årliga plundringståg, i synnerhet på Balkan. De romerska kejsarna betalade stora summor i tribut för att Attila skulle dra bort. Nöjd med vad han åstadkommit i Sydösteuropa vände sig Attila sedan mot Västeuropa. Det var i detta skede som Aëtius för en tid lyckades hejda den blodiga flodvågen av hunnerhärjningar på Katalauniska fälten.

Men bara för en tid. 451 års fältslag slutade oavgjort, och det var bara en tidsfråga innan Attila skulle dra ut på plundringståg igen. Redan år 452 angrep han Italien, uppenbarligen med målet att plundra Rom. Ingen har fortfarande lyckats förklara varför fälttåget plötsligt ställdes in och hunnerna drog hem. Enligt en vida spridd historia (som mycket väl kan vara sann) skall påven Leo I ha förmått Attila att låta Rom förbli oplundrat. Händelsen kan beskådas på en berömd fresk av Rafael i Vatikanen.

Ett år senare avled Attila. Enligt källorna skall han ha dött på sin egen bröllopsnatt, efter att ha äktat den burgundiska kungadottern Ildiko. Hunnerväldet överlevde honom inte länge. Redan år 454 krossades det av en koalition av tidigare underkuvade folk i slaget vid Nedao, en icke identifierad flod i Centraleuropa. Förvisso fanns det länge hunniska härskare i området, men ingen av dem lyckades bygga upp ett större rike, och ett sekel senare var Attilas folk ett minne blott.

Detta minne har dock varit synnerligen långlivat. Attila glömdes inte bort. I högtysk medeltidslitteratur blev han Etzel, i fornnordisk eddadiktning Atli eller Atle. Många senare folk har felaktigt refererats till som hunner; under medeltiden kom folknamnet att användas som standardbegrepp för farliga östliga krigarfolk överhuvudtaget, inklusive ungrare och turkar. Det senaste exemplet på hunnernamnets popularitet stammar från första världskriget, då britterna döpte sina tyska fiender till the Huns.