Annons

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

Den enskilt värsta katastrof som har drabbat Gamla världen var den farsot som drog fram över Europa och Mellanöstern mellan 1347 och 1352 (då den troligen redan hade skördat mängder av offer längre österut i Asien). Samtidens människor kallade epidemin ”stora döden”. ”Digerdöden” är en svensk variant av detta namn, tidigast känd från 1400-talets Gotland. Idag räknar forskarna med att folkmängden i flertalet europeiska länder sjönk med mellan hälften och två tredjedelar under perioden från 1347 till ca 1420, detta eftersom epidemierna fortsatte att grassera med några års mellanrum även efter det att digerdöden förklingat.

Men hur gick det för kungarna? De borde väl rimligen ha hunnit sätta sig i säkerhet?

Ja, för det mesta lyckades faktiskt monarkerna klara sig undan farsoten. Metoden var den förutsägbara: kungarna flydde och gjorde sitt bästa för att isolera sig och sina hov. Men det lyckades inte alltid. Några av våra bästa exempel på kungarnas lyckade och misslyckade försök att sätta sig i säkerhet kommer från nuvarande Spanien.

Pesten anlände till Pyreneiska halvöns västkust under första halvåret 1348 och blev kvar på halvön ända till 1350. Det mest prominenta offret var kung Alfonso XI av Kastilien, som låg i krig med muslimerna i Andalusien, i trakten av vid Gibraltar. Först angreps de muslimska trupperna av epidemin, sedan de kristna, och kungen hann inte sätta sig i säkerhet. Han avled den 26 mars 1350.

Större tur hade Pedro IV av Aragonien, med det satt långt inne. I maj 1348 befann han sig i Valencia, kvarhållen mot sin vilja av den lokala oppositionen i staden. Kung Pedro har själv skildrat vad som hände. I juni månad dog, berättar han, fler än trehundra människor i Valencia av ”den stora döden” (la gran mortaldat). Mot bakgrund av detta lyckades Pedro förhandla med sina fiender och ta sig ut ur den pestdrabbade hamnstaden den 11 juni.

Därefter följde en flykt undan Döden. Med sin gemål, sju män och två hovdamer flydde kungen till staden Teruel, men snart hade pesten hunnit ikapp sällskapet. Pedro flydde vidare till Zaragoza. I oktober drabbades även denna stad av digerdöden, varvid Pedro chansade på att Teruel nu var säkert. Alltså flydde han dit, bara för att inse att pesten fortfarande grasserade i staden. Drottning Leonor insjuknade. Pedro försökte rädda vad som räddas kunde genom att hasta till Exérica, en ort mellan Teruel och Valencia, men drottningens liv gick inte att rädda. Hon dog den 30 oktober. Den nyblivne änklingen flydde vidare, nu till Segorbe i sydöst, och här fann han äntligen att digerdöden dragit förbi. Dessutom träffade han budbärare som berättade att stora delar av den politiska oppositionen i Valencia hade strukit med i pesten. De som överlevt hade vänt sin vrede över olyckorna mot judarna och startat en pogrom…

Alltså: om pesten väl kom tillräckligt nära kungligheterna dog de, liksom alla andra. Det som räddade flertalet kungligheter och furstar var endast att de hade råd att fly. Om de, som i fallet med Alfonso, stannade kvar i området, löpte de allvarlig risk att dela den smittade majoritetens bittra öde.