X
Annons
X

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

Att den norske vikingakungen Harald Sigurdsson, mer känd som Harald Hårdråde, hade en karriär som medlem av det bysantinska väringagardet bakom sig innan han började kämpa om makten över hemlandet är väl känt för många. Men hur framgångsrik var han egentligen i Grekland? Blev han gardets ledare? Kom han att stå kejsaren nära?

I skandinaviska skildringar av de gamla väringarna, även i läromedel och referensverk från 1900-talet, brukar man nästan alltid överdriva nordbornas betydelse. Vi har ofta valt att glömma fakta som är lätta att kontrollera och verifiera, till exempel att väringagardets ledare (en man med titeln akolouthos) alltid var grek, inte skandinav. Faktum är dock att just Harald Hårdråde gjorde en så lyckosam karriär som väringagardist att även de grekiska historieskrivarna, som kallade honom Araltes, blev imponerande. Följden är att vi vet mer om Haralds tid i Bysans än vi vet om någon annan enskild svensk, dansk eller norrman i gardet.

Efter en längre tid i Kiev, där han tjänat under storfursten, anlände Harald till Konstantinopel år 1034 och tog tjänst hos kejsar Mikael IV, även känd som Mikael Paflagoniern (1034–1041). Enligt den bysantinska källan Logos nuthetetikos (”Visdomsord”), sannolikt skriven på 1070-talet, anlände han med femhundra krigare och deltog i flera fälttåg. Först skall han ha tjänstgjort i de kejserliga styrkorna på Sicilien, varefter han befordrades till manglavites, en hederstitel för dugliga krigare. I ett senare skede, sedan han även kämpat mot bulgarerna på Balkan, utnämndes han till livvaktsofficer, spatharokandidates. Därmed fick han rätt att bära en särskild halskedja, en så kallad maniakeion.

Till detta kan läggas uppgifter i samtida nordiska skaldedikter, som även berättar om Haralds krigföring till sjöss, och notiser hos Snorre Sturlasson, som är en jämförelsevis sen källa. Uppenbarligen, om vi skall sätta tilltro till de nordiska uppgifterna, kämpade Harald i Egeiska havet. Dessutom förefaller han, åtminstone under en kortare tid, ha deltagit i fälttåg på syditalienska fastlandet. Krigen på Balkan gjorde honom så ryktbar även i Norden att skalden Tjodolv gav honom tillnamnet ”bulgardödaren”.

Kulmen i Haralds karriär nåddes efter kejsar Mikael IV:s död den 10 december 1041. Imperiet drabbades omgående av tronstrider. Harald valde sida och kämpade med framgång för änkekejsarinnan Zoe mot den nye kejsaren Mikael V Kalafates. I april 1042 avsattes Mikael V och bländades, det vill säga fick sina ögon utstuckna. Enligt två skalder deltog Harald personligen i bländandet, något som mycket väl kan vara sant. Att sticka ut ögonen på folk, även på en avsatt kejsare, var ett smutsigt jobb som gärna överläts åt utländska legoknektar.

Därefter hände något svårförklarligt. Harald önskade fara hem, men Zoes nye make, kejsar Konstantin IX Monomachos (1042–1055), vägrade. Det slutade med att Harald gick emot sina överordnade och flydde norrut med stora rikedomar. Möjligen misstänkte bysantinarna, med rätt eller orätt, att Harald hade tillskansat sig mer ekonomiska medel än han hade rätt till (denna uppgift finns hos Snorre). Harald kan mycket väl ha varit skyldig, men han kan också ha varit ett oskyldigt offer för den avundsjuka som ofta drabbar framgångsrika krigare och politiker.

I vilket fall som helst lyckades flykten norrut alldeles utmärkt. I Kiev gifte sig Harald med storfurst Jaroslavs dotter Elisaveta, varpå han for vidare till den svenske kungen Anund Jakob och tillbringade resten av sitt liv i Nordeuropa. Efter en längre tid som norsk kung stupade Harald vid Stamford Bridge i England år 1066.

I Logos nuthetetikos skildras Harald på ett mycket positivt sätt. Trots den avslutande tvisten år 1042 mindes grekerna nordbon med värme. Likväl tvingas vi konstatera att Harald inte alls nådde så högt i graderna som de nordiska källorna har gjort gällande. Spatharokandidates var visserligen en hedersam titel, men inte mer. Harald blev aldrig väringagardets ledare. Troligen bättrade Haralds skalder på karriären i efterhand, när han blivit kung av Norge. Det var allt annat än ovanligt att vikingatida poeter höljde kungar i ära och prisade dem mer än de förtjänat, allt för att komma i monarkernas gunst och belönas med guld…