X
Annons
X

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

För en gångs skull väljer jag idag att avvika från vad som egentligen är den här bloggens syfte, nämligen att blogga om kungar och kungligheter. Det är ju inte en ”historieblogg” utan en ”kungablogg”. Men frågorna – ofta synnerligen aggressiva och utmanande – har varit så många och så frenetiska att jag vill ge svar på något som tydligen upprör många människor. Varifrån upprördheten ytterst stammar vet jag inte. Men den är ett faktum, och den bör tas på allvar.

Det gäller ett, sett ur vetenskapligt perspektiv, helt okontroversiellt yttrande som jag fällde i första avsnittet av min och Martin Timells tv-serie ”Sveriges Historia”, som sändes igår kväll på TV4. Här säger jag, rakt in i kameran, att Sverige inte har någon egentlig ursprungsbefolkning utan att vi alla är ättlingar till invandrare. Vissa har vandrat in från väster, andra från söder, andra från öster. Rena ursvenskar finns alltså inte. Det är rentav så att åtskilliga av de tidigaste invånarna i landet, till exempel de jägare som tidvis levde vid Finjasjön i Skåne under äldre stenålder, valde att lämna (det blivande) Sverige, som därmed blev temporärt avfolkat. Varför? Bland annat eftersom klimatet stundom var hänsynslöst.

Detta har av vissa personer tolkats som att jag föraktar svenskar. Andra har tolkat det som att jag föraktar samer. Grupp 1 menar att jag underkänner tanken att svenskar alltid har levt i Sverige, att vi har nationell hemortsrätt här. Grupp 2 menar att jag underkänner tanken att samerna är ett ursprungligt folk som har levt här i tusentals år.

Låt mig därför skriva det en gång för alla. Jag är svensk och jag älskar Sverige. Jag är född i Huddinge (Södermanland) och uppvuxen i Staffanstorp (Skåne). Pappa kom från Oskarström (Halland), mamma från Gislaved (Småland). Jag har jobbat i Lund (Skåne), Uppsala (Uppland) och Linköping (Östergötland). Jag har förfäder i flertalet syd- och mellansvenska landskap, bland annat Småland, Västergötland, Närke och Värmland. Ergo: svensk blandras. Och det är jag stolt över. Jag är dessutom helt övertygad om att förfäder till svenskar har levt i det här landet mycket länge, bevisligen sedan runstenstexternas järnålder och med all sannolikhet (men omöjligt att bevisa) några millennier längre tillbaka i tiden.

Detsamma gäller med all sannolikhet samerna och deras förfäder.

Vad jag menade i gårdagens program är något helt annat. Vi vet inte, och lär aldrig få veta, vilka grupper som allra, allra, allra först permanent bosatte sig i Sverige. Alla frågor av denna art urartar i fåfänga gissningar och lika fåfäng etnisk självhävdelse som inte gagnar någon. De arkeologiska fynden ger vid handen att det område som motsvarar dagens svenska kungarike befolkades från olika håll av olika människor, vilka med all säkerhet talade olika språk. Men vilka var de? Vilka språk talade de? Ingen aning.

Och allra viktigast: det här pågår fortfarande. Vi är alla ättlingar till människor som har invandrat till Sverige. Ingen kunde leva här under den senaste istiden, varken svenskar eller samer. Allas våra förfäder har vandrat in senare, och invandringen har fortsatt kontinuerligt, med skiftande intensitet, in i modern tid. Processen har pågått i 13 000 år och pågår fortfarande.

Dick Harrison

Till de återkommande frågorna om svenska kungliga tillnamn hör frågor som rör de båda tyskarna på 1400-talet, Erik och Kristofer. I samtliga svenska regentlängder har de regiontillnamn. Erik kallas alltid ”Erik av Pommern”, Kristofer ”Kristofer av Bayern” – detta trots att personerna var betydligt mer knutna till Kalmarunionens nordiska monarki än till de tyska områden som de härstammade från. Till saken hör också att Kristofer inte härskade över hela Bayern utan bara över Oberpfalz. Eriks tyska furstendöme var inte hela Pommern utan det lilla Pommern-Stolp.

Svaret är att det rör sig om en tidig form av nationalism. Både Erik och Kristofer blev extremt negativ behandlade i 1400-talets svenska propaganda, särskilt i Karlskrönikan, som redigerades och delvis skrevs på order av kung Karl Knutsson. Erik och Kristofer skildrades som dåliga kungar, utländska inkräktare som aldrig borde fått regera här. Alltså lade man sig vinn om att öka på deras osvenskhet genom att pressa in ”av Pommern” och ”av Bayern” i regentlängderna. Det rör sig alltså om negativa tillmälen, snarare än trogna geografiska beteckningar, som har vunnit allmän acceptans. Ungefär som Kristian Tyrann…

Dick Harrison

1520 års starke man i nordisk historia, mannen bakom Stockholms blodbad, hette Kristian II. Så mycket är oomtvistligt. Men vilket tillnamn är mest korrekt? I traditionell svensk historieskrivning har Kristian gått till historien som ”Kristian Tyrann”. I Danmark förekommer begreppet ”Kristian Bondekär”. Och hur är det med den ofta förekommande uppgiften att danskarna skall ha kallat honom ”Kristian den gode”?

Två av dessa tillnamn stammar faktiskt från kungens egen tid. Nydalamunkarna benämnde Kristian ”tyrann” i sin minnesbok, sedan han farit fram som just en sådan under resan genom Småland på vintern 1521. ”Bondekär” är ett epitet som ytterst bottnar i Kristians egen propaganda, i vilken han sökte framställa sig som småfolkets kung, men det är högst tveksamt om termen verkligen användes om monarken. Den har använts betydligt oftare i modern tid.

Däremot finns det ingenting som tyder på att någon, inte ens kungens allra mest lojala supporters, skulle ha kallat honom ”Kristian den gode”. Det är för övrigt inte en dansk benämning utan en svensk. Att uppfattningen om kungen var så olika i de båda länderna att svenskarna kallade honom tyrann och danskarna god är en skröna som växt fram under 1900-talet. Den lanserades i svenska radioprogram och vann snabbt allmän tilltro, så till den milda grad att termen även hamnade i (svenska) läroböcker. Men det är och förblir en bluff.

Dick Harrison

Som ett antal kommentatorer har påpekat finns det rykten om att Gustaf V under den så kallade midsommarkrisen 1941 hotade att abdikera från tronen om inte regeringen lät Division Engelbrecht (egentligen 163:e infanteridivisionen, en stridande division med 14 712 nazityska soldater) färdas med tåg tvärs igenom norra Sverige, från Charlottenberg till Haparanda. Frågan är huruvida detta är ett rykte eller om kungen verkligen hotade att lämna sitt ämbete.

Bakgrunden var följande. Sedan tyskarna lämnat över sin begäran, som ankom kort tid efter det stora generalangreppet på Sovjetunionen (”Operation Barbarossa”) debatterade regeringen, utrikesnämnden och partigrupperna i riksdagen frågan intensivt. Inom borgerligheten var man positivt inställd till Tysklands önskemål. Många socialdemokrater var emot, dock inte statsminister Per Albin Hansson. Utrikesministern, yrkesdiplomaten Christian Günther, var även han för ett ja till Tyskland.

Det var i de interna förhandlingarna i den socialdemokratiska partigruppen som Per Albin Hansson spelade ut kungakortet. Om inte socialdemokraterna slöt upp bakom partiledarens linje skulle kungen abdikera, hävdade Per Albin. För statsministern var abdikationshotet ett effektivt vapen för att skapa rättning i ledet, eftersom han var fullt medveten om att ingen ville ha en abdikationskris mitt under brinnande krig. I vilket fall som helst segrade Per Albin Hanssons linje och regeringen sade ja till Tysklands begäran. Mellan den 25 juni och den 12 juli överfördes infanteridivisionen till Finland, under bevakning av svensk trupp.

Men hade kungen verkligen sagt att han ämnade abdikera? Eller bluffade statsministern (måhända med monarkens goda vilja)? Ingen vet. Per Albin Hansson tog med sig svaret i graven.

Dick Harrison

Vem sade det? Frågan dök upp i min mailbox häromdagen, efter det att jag bloggat om bevingade ord som Caesar aldrig sagt.

Den kung som brukar förknippas med uttalandet är Henrik IV av Frankrike (även känd som Henrik III av Navarra eftersom han även var kung av det lilla pyreneiska riket Nedre Navarra). Henrik skall ha yttrat de bevingade orden, på franska Paris vaut bien une messe, när han konverterade från protestantism till katolicism år 1593. Konverteringen, som knappast föranleddes av en verklig omvändelse, var i praktiken en förutsättning för att Henrik skulle kunna ena det splittrade Frankrike, som i decennier sönderslitits av inbördeskrig. Henrik hade visserligen uppstigit på tronen redan 1589, men först efter konverteringen kunde han låta kröna sig till kung (1594).

Yttrandet har gått till historien och ofta citerats i samband med andra realpolitiskt motiverade kappvändningar. Men sade verkligen Henrik Paris vaut bien une messe? Nej, menar flertalet nutida forskare. Det kan lika gärna ha varit en av kungens rådgivare, till exempel Maximilien de Béthune, hertigen av Sully, om det överhuvudtaget yttrades vid tillfället ifråga. Liksom i fallen med de tidigare diskuterade Caesarcitaten är Henrik IV-citatet för bra för att vara sant.

Dick Harrison

Egentligen hade jag tänkt använda dagens blogg till att besvara ett antal beska kommentatorers frågor om varför jag anser att Karl XIV Johan var en bra kung. Men sedan slog jag upp tidningen vid frukostbordet och upptäckte min egen helgartikel om nämnde kung, där allt förklaras. Här finns svaret, för den som är intresserad.

Istället vänder vi blicken mot Karl Johans son och efterträdare, Oscar I, och en fråga som ofta dyker upp angående denne. Namnet. Varför hette han Oscar? Ingen europeisk kung hade tidigare burit detta namn. Sverige är ensamt om att ha haft två krönta Oscar. Ändå är det inget gammalt svenskt namn, ej heller ett gammalt franskt.

Svaret är: på grund av James Macpherson (1736–1796), en skotsk poet som blev ryktbar i hela Europa genom att samla ihop, översätta och ge ut gamla gaeliska dikter, som fick namnet ”Ossians sånger”. Det vill säga, Macpherson hävdade att han hade samlat ihop och översatt dikterna, men han kunde inte bevisa det. Troligen hade han inspirerats av verkliga sånger i skotska högländerna men i allt väsentligt diktat ihop de färdiga sångerna själv – något som inte minskar betydelsen av hans insats. Tvärtom. Med ”Ossians sånger” lade Macpherson en av grundstenarna i den litterära romantikens utveckling.

Oscar är namnet på en av gestalterna i ”Ossians sånger”. Det går sannolikt tillbaka på det forniriska namnet Oscur. I takt med att Macphersons poesi blev allt populärare i Europa – även Napoleon älskade dikterna – fick Oscar och andra sedan länge glömda personnamn (till exempel Fingal och Selma) en plötslig renässans. När Jean Baptiste Bernadottes son föddes år 1799 kulminerade Ossianvurmen, och ingen lär ha höjt på ögonbrynen över pojkens gaeliskklingande namn.

Kunganamnet Oscar är alltså ett direkt resultat av litterära influenser med sagomotiv. Utan Macpherson, ingen Oscar. Vi kan ju alltid leka med tanken på vad som hade hänt om även dagens kungahus låtit sig inspireras av samtida sagolitteratur. Då hade nutidens prinsar och prinsessor måhända lystrat till namn som Galadriel, Frodo, Aragorn och Arwen. Eller varför inte – sett ur 1700-talsperspektiv är det inte omöjligt – prins Luke och prinsessan Leia?

Dick Harrison

Den kungliga historien är full av så kallade bevingade ord – ryktbara verbala konstateranden och utgjutelser som gått till historien. I regel skall kungarna, kejsarna eller fältherrarna ha yttrat orden vid avgörande vägskäl i livet, till exempel vid ett viktigt beslut eller när de precis skall dö. Men hur mycket av allt detta är sant, och hur mycket är påhitt av en fyndig men lögnaktig eftervärld?

Det sorgliga svaret är att nästan allt är påhitt. Inte sällan kan vi även identifiera den författare som lanserade det citat som långt i efterhand började uppfattas som ett autentiskt uttalande. Ett paradexempel är Julius Caesar. Nästan inget av det Caesar uppges ha sagt kan bevisas ha yttrats av fältherren ifråga. Redan under antiken lade hävdatecknare in egenfabricerade bevingade ord i den döde romarens mun. Vi kan därför omöjligen fastställa om Caesar verkligen sade Alea iacta est (”Tärningen är kastad”, när han gick över Rubicon), eller om han kallt konstaterade Et tu, Brute (”Även du, Brutus”), när han upptäckte vännen Brutus bland sina mördare.

Sistnämnda yttrande är typiskt för hur bevingade ord konstrueras. Det mest troliga är att Caesar inte sade någonting när han mördades år 44 f.Kr., mer än kanske ett och annat stönande och ett halvkvävt ”aj”. Men Suetonius, en skribent som levde i början av 100-talet e.Kr., lät honom anklagande säga Kay sy, teknon (grekiska: ”Även du, mitt barn”) till Brutus. Långt senare började andra författare omvandla detta till latin och i ett ännu senare skede byta ut ”barn” mot ”Brutus”. Slutligen fastslogs det bevingade ordet i Shakespeares tragedi om Julius Caesar, där orden Et tu, Brute skrevs in i världslitteraturen.

Inte heller vet vi om Caesar sade Veni, vidi, vici (”Jag kom, jag såg, jag segrade”) efter slaget vid Zela år 47 f.Kr. Den trolige upphovsmannen är den grekiske historieskrivaren Plutarchos (d. ca 120 e.Kr.). Både Plutarchos och Suetonius är medskyldiga till idén att Caesar skulle ha talat om tärningar när han gick över Rubicon år 49 f.Kr. De båda författarna var oense om exakt vad han egentligen sade. Plutarchos menade att Caesar hade talat grekiska och sagt något som i översättning betyder ”Låt tärningen kastas”, medan Suetonius (som troligen lånade historien från Plutarchos) menade att han hade talat latin och sagt Alea iacta est (”Tärningen är kastad”).

Dick Harrison

Något som då och då dyker upp i diskussioner, både i bloggar och i pressen, är de krigsbyten som våra kungar med ojämna mellanrum, särskilt på 1600-talet, forslade hem till Sverige från när och fjärran. Bör de återlämnas eller inte? Har tjeckerna rätt till Djävulsbibeln? Skall danskarna återfå allt Karl X Gustav plockade med sig 1658?

Om dylika spörsmål kan man debattera i oändlighet, men en god grundregel är att utgå från de fredsfördrag som slutits. Om förhållandet länderna emellan, inklusive uppfattningar om de sedvanor som berör byten tagna under krig, är de facto och de iure reglerade i avtal finns det inget juridiskt förpliktigande skäl att återlämna något. Om det rör sig om ren stöld i fredstid hamnar saken i ett annat läge.

Men bortsett från det: har jag, personligen, något favoritkrigsbyte? Frågan har faktiskt dykt upp i mailboxen. Och den är inte lätt att besvara. Den senmedeltida dräkt som brukar kallas ”drottning Margaretas gyllene kjortel” (tagen från danskarna) är synnerligen praktfull. Ovannämnda Djävulsbibel är även den magnifik, för att inte tala om de skulpturer som svenskarna släpade hem från Wallensteinpalatset i Prag och som nu pryder parken vid Drottningholm (tjeckerna lät för övrigt snart göra kopior av skulpturerna, vilka idag kan beskådas på originalplatsen). Men min favorit är en doldis, en fana som idag förvaras på Armémuseum.

Den är vit, prydd med ett stort kors som tronar på en månskära, omgivet av gyllene stjärnor och en röd ring. Dessutom har den initialbokstäver som gör det möjligt att räkna ut vem fanan har tillhört.

Det är Bogdan Chmelnitskijs fana. Ägaren, som dog 1657, var en kosackhetman som 1648 reste sitt folk till framgångsrikt uppror mot det polska väldet. Många polacker (som han bekrigade) och judar (som han förföljde) minns honom med fasa, men i den unga ukrainska nationen har han fått rollen av landsfader. I dagens Ukraina syns Chmelnitskij överallt, inte minst på sedlar och statyer. Men hans fana – om man så vill, det fria Ukrainas första flagga – förvaras alltså på ett museum i Stockholm, där ytterst få besökare lägger märke till den. Till saken hör att Nationalhistoriska museet i Kiev för några år sedan fick låna fanan och göra en kopia, för vilket museifolket var synnerligen tacksamma. Kopian är numera ett av det ukrainska museets mest prominenta föremål.

Hur kom den då till Sverige? Vi har väl inte legat i krig med Ukraina? Var inte de svenska kungarna snarare allierade med kosackerna? Jovisst. Det rör sig om ett krigsbyte som bytt ägare ett par gånger. Först togs fanan som byte av polackerna efter ett fältslag år 1651, men redan fyra år senare togs den av svenska trupper i Warszawa, varefter den fördes till Stockholm. Och där har den förblivit.

Dick Harrison

Bland historiens ”galna kungar” – det vill säga kungar som anses ha lidit av sinnessjukdom – intar Karl II av Spanien (regerade 1665–1700) en central roll, eftersom hans oförmåga att producera en arvinge ledde till ett av Europas största krig, spanska tronföljdskriget. Frågan har dock nått mig hur galen Karl egentligen var. Var han sinnesrubbad? Eller var han bara fysiskt svag?

Frågan har debatterats länge, och någon medicinsk enighet om Karls sjukdomar (det rörde sig om ett flertal handikapp) råder inte. Det enda bedömarna är överens om är att kungens elände ytterst berodde på den konsekventa inavel som dynastin Habsburg bedrivit i sekler. Karl II är ett, med europeiska mått mätt, extremt exempel på genetisk degenerering. (De gamla egyptierna var vida värre, men för europeiskt vidkommande är det svårt att finna ett mer tragiskt exempel än den spanske kungen.) Om ni åker till Madrid och vandrar igenom Pradomuseets väldiga konstsamlingar kan ni med egna ögon se hur de habsburgska fysionomierna antar alltmer abnorma drag, ju mer inavlade kungligheterna blev under 1500- och 1600-talen. Karl II var sist i raden och följaktligen värst.

Att Karl II var fysiskt handikappad är lätt att fastställa enbart genom att betrakta porträtten. Dessutom led han av andra problem. När han åt hade han svårt att tugga. Han hade svårt att tala rent, och folk hade inte sällan stora svårigheter att förstå vad han sade. Jämfört med andra barn lärde han sig att tala, gå, kamma sig och hålla normal vardagshygien mycket sent. Det kan inte bevisas, men troligen var han impotent eller steril; inget av hans båda äktenskap resulterade i barn.

Men var han galen? Tokig? Faktum är att han testamenterade det spanska imperiet till arvfienden i norr, den franske kungen Ludvig XIV:s kungahus Bourbon. Tyder inte det på galenskap?

Nej. Fullt så dum var inte den stackars habsburgaren. Karl II må ha lidit av svåra fysiska handikapp, men han saknade inte tankeförmåga. Karl var svag, men han var inte dum. Att Karl överlät riket på dynastin Bourbon berodde sannolikt på att han och hans rådgivare gjorde en realistisk bedömning av det utrikespolitiska läget och kom fram till att den franske kungen var den enda europeiska monark som var tillräckligt stark för att kunna bevara det spanska imperiet i dess helhet. Det var en bedömning som visade sig felaktig, men som – med tanke på omständigheterna – var bättre än flertalet andra potentiella chansningar.

Dick Harrison

Ett antal personer har hört av sig med frågor om varför Karl XI finns på 500-kronorssedeln. Många är upprörda över att en kung som gjorde upp planer på veritabelt förintande av skånska sockenbefolkningar tillåts pryda våra sedlar.

Man kan självfallet diskutera varför vi svenskar så ofta har satt statschefer på sedlarna, men i Karl XI:s fall finns det flera kända skäl till att just han valdes ut. När Sveriges ”bästa kungar” diskuteras offentligt brukar Karl XI ofta framhävas som den främste (jag har till exempel hört Herman Lindqvist göra det; personligen håller jag dock på Karl XIV Johan, vilket jag gärna utvecklar i ett annat blogginlägg). Reduktionen, indelningsverket, den ovanligt långa fredsperioden efter 1679, liksom uppbyggandet av institutioner (inte minst Riksbanken, ansvarig för sedlarna) – allt detta har talat för kungen.

Men visst. Om Riksbankens ansvariga hade varit bosatta i Lönsboda, eller annorstädes i Göingebygden, hade Karl XI:s huvud sannolikt aldrig hamnat på någon form av mynt eller sedlar. Historien om hur kungen beordrade att alla män i vapenför ålder i Örkeneds socken skulle dödas är sann (men ordern kunde inte verkställas eftersom flertalet sockenbor flydde). Nästan alla gårdar i socknen brändes ned (ett par skonades). Det var den typ av beslut som krigförande monarker på 1600-talet ställde sig bakom när de med rätt eller orätt misstänkte att lokalbefolkningen inte var lojal. För de skånska bönderna var ”skånska kriget” på 1670-talet ett sannskyldigt helvete som frambesvor desperata åtgärder i form av uppbåd, friskytteverksamhet och stundom ren kriminalitet, inte sällan för att garantera familjens säkerhet och överlevnad. Den svenska krigsledningen brännmärkte allt detta som snapphaneri och for fram med tidsenlig grymhet. Det cirkulerade även planer på att massdeportera skåningar till Baltikum…

När 500-kronorssedlarna med Karl XI:s bild lanserades i Östra Göinge vägrade vissa butiker till en början att acceptera dem som betalningsmedel. Men idag går det utmärkt. Jag har själv varit i Lönsboda och testat.