X
Annons
X

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

En kommentator har ställt frågan om det verkligen är sant att kejsar Napoleons existens har betvivlats. Och visst har den det. Dylika idéer började cirkulera redan under 1800-talets första hälft, och de dyker fortfarande upp i litteraturen. Huruvida tvivlet var allvarligt menat eller snarare varit att betrakta som ett intellektuellt skämt är upp till envar att grubbla vidare om.

Ett av roligaste argumenten går ut på att Napoleon i själva verket är ett påhitt av franska antikentusiaster, som gjorde en lätt maskerad kopia av myten om den grekiske guden Apollon. Här är ett axplock av deras ”belägg”:

Namnet Napoleon är en variant av namnet Apollon. Apollon föddes på Delos, en Medelhavsö. Napoleon föddes på Korsika, en annan Medelhavsö. Napoleons mor hette Letitia, Apollons mor Leto – namnlikheten är slående. Båda damerna hade tre döttrar. Napoleon hade två fruar, vilket även Apollon hade. Apollon räddade Grekland från draken Python, medan Napoleon räddade Frankrike från franska revolutionens fasor (väl att märka kommer ordet revolution från latinets revolvo, som syftar på något krälande, t.ex. en drake…). Napoleons liv och gärning är i sin helhet en solmyt – liksom solen föddes han i öster (Korsika) och dog i väster (Saint Helena). Och så vidare, och så vidare.

Tro inte på det.

Dick Harrison

En och annan frågeställare har uttryckt undringar om kungligheter i fjärran länder, bland annat i det av svenska turister så välfrekventerade Thailand. Att Thailand har en kung, därtill med ovanligt lång regeringstid (kung Bhumibol Adulyadej, även känd som Rama IX, tillträdde redan 1946, vilket gör honom till den nuvarande statschef på jordklotet som har regerat längst) är väl känt. Men hur länge har thailändarna haft kungar?

Svaret är beroende av om man avser landet (det geografiska området) eller folket. Det har funnits kungar i det som idag motsvaras av Thailand långt innan det folk som vi kallar thailändare vandrade in i det. Khmerfolkens riken, med centrum i nuvarande Kambodja, omfattade även stora delar av Thailand, liksom monfolkets rike Dvaravati. Men om vi begränsar oss till thaifolken (i litteraturen även hänvisade till som taifolken) finner vi att de i ett tidigare skede levde i dalarna mellan Sydöstasiens lågland och Yunnanplatån i dagens Sydkina. På 1000- och 1100-talen började de breda ut sig söderut, något som på 1200-talet resulterade i en kraftfull expansion. På 1200-talet och 1300-talet grundades thai-riken i både dagens Thailand och dagens Burma (där folket blev kända som ”shan”). Det mest berömda riket hade sitt centrum i Sukhothai, där turisten idag kan gå eller cykla omkring i ett imponerande ruinområde.

På 1350-talet grundades de stora och bestående thai-rikena Ayutthaya (1351) och Lan Sang (1353). Förstnämnda rike utvecklades till dagens Thailand, sistnämnda till dagens Laos. Liksom Sukhothai är Ayutthaya en fascinerande ort att besöka, med vidsträckta och anslående ruiner och tempel. År 1767, under en större politisk och militär kris, övergav kungamakten Ayutthaya till förmån för först Thonburi, sedan Bangkok, men riksbildningen som sådan bestod. Vid denna tid, på 1780-talet, tillträdde den dynasti (Chakridynastin) som ännu är regerande kungahus.

I äldre historia brukar vi hänvisa till det thailändska rike som förknippas med Ayutthaya och dess efterföljare i Thonburi och Bangkok som Siam. Officiellt bytte staten namn till Thailand 1939–1945 och slutligen 1949.

Dick Harrison

Vissa kommentatorer till kungabloggen irriterar sig på att jag, i svar på frågor om huruvida gamla svenska sagokungar har existerat, tillämpar strikt källkritik. Ottar Vendelkråka har inte funnits, banden mellan de folkvandringstida goterna och Sverige kan inte beläggas, och så vidare.

Jag vill härmed göra helt klart för alla läsare att det inte är med glädje jag kommer med dylika trista svar. Jag hade gärna sett att vi kunnat verifiera mer, till exempel de gamla sagokungarnas existens. Då hade vi fått en fascinerande fornhistoria. Och jag hade fått ett mer spännande arbete.

Att mina svar ser ut som de gör beror på att jag håller mig till de regler som är etablerade inom historievetenskapens metod. Vi bedömer källors värde i förhållande till vissa grundvariabler, framför allt tendens (har författaren ett särskilt syfte med texten?), samtidighet (hur lång tid har gått mellan händelsen och nedskrivandet?), närhet (hur stort är avståndet mellan händelsen och författaren?), beroende (har textens författare i själva verket bara skrivit av någon annans text?) och inte minst genre (vilka specifika konventioner gäller för texttypen – till exempel krönikan, sagan, protokollet eller testamentet?). Med utgångspunkt i dessa huvudprinciper granskar vi varje enskild utsaga för sig, nogsamt vägande variabler och avväganden mot varandra. Det säger sig självt att detta tar tid och att det ofta kräver specialistkunskaper. Resultatet är inte alltid nedslående, men ibland – som i fallet med de isländska sagornas uttalanden om svenska sagokungar – har källkritiken haft förödande resultat för vad man på 1800-talet trodde var sanning.

Jag dömer alltså inte ut samtliga sagokungar som bluffar. Jag säger bara att vi inte kan uttala oss om huruvida de har funnits eller ej. Det är något helt annat än att avfärda dem som rena påhitt. Ottar Vendelkråka, Adils, Ingjald Illråde och de andra ynglingakungarna kan mycket väl ha existerat. Men de kan inte vetenskapligt bevisas. Tyvärr.

Som exempel på forntida kungar som faktiskt kan beläggas genom källkritik räcker det med att vända blicken mot våra västra grannländer. En frågeställare har nyligen undrat om den norske kungen Harald Hårfagre har existerat. Svaret är ja. Visserligen kan vi inte uttala oss om exakt när Harald levde (forskarna har tenderat att placera honom allt senare i tiden, från mitten av 800-talet till början av 900-talet) eller hur mycket land han härskade över (forskarna menar idag att han endast dominerade Vestlandet och absolut inte hela Norge), men ingen betvivlar att han har funnits. Detsamma gäller hans son Erik Blodyx, som även är känd i engelsk historia eftersom han under en tid var kung i York.

Samma positiva svar får vi om vi frågar om den danske 900-talskungen Harald Blåtand. Han är nämnd i nordiska källor, kontinentala källor och på en egen skrytsam runsten, som kungen lät resa i jylländska Jelling. Förvisso diskuterar vi livligt om hur mäktig Harald var och hur hans liv gestaltade sig, men ingen tvivlar på hans existens.

Problemet med de äldre svenska kungarna är att vi har färre och sämre utländska och inhemska källor till vårt förfogande. Därför tvingas vi historiker i regel komma med mycket försiktiga besked när vi blir tillfrågade om gamla sagokungars vara eller inte vara. Det gör vi inte för att vi vill ”beröva svenskarna deras historia”, såsom vissa kommentatorer uttrycker det, utan för att vi är akademiska yrkesmän som gör vårt jobb.

Dick Harrison

Häromdagen publicerade Svenska Dagbladet en understreckare av undertecknads hand. Ämnet var både aktuellt och allvarligt: de osmanska turkarnas folkmord på armenierna under första världskriget. Givetvis inställer sig frågan huruvida Armenien har haft några kungar, om landet är en gammal monarki eller ett modernt påfund.

Svaret är för en gångs skull ovanligt enkelt. Armenien är ett urgammalt kulturland med flera monarkiska traditioner som spänner från forntidens Urartu över antiken – då Armenien länge var en viktig buffertstat mellan romerska riket och Iran – och in i medeltiden. Folket är känt till namnet i skrift sedan 500-talet f.Kr. Att redogöra för allt detta kräver en längre historisk krönika, inte en blogg. Så det avstår jag från. Åtminstone för tillfället.

Ett speciellt armeniskt rike, inte alls lika känt som de antika föregångarna, har dock tilldragit sig frågeställares intresse och kan förtjäna en kortare presentation: det så kallade Lill-Armenien, som stod det medeltida Europa mycket nära. Till saken hör att detta rike inte alls låg där Armenien ligger idag utan betydligt längre söderut, i det landskap som brukar kallas Cilicien (idag i södra Turkiet, vid Medelhavets kust).

På 1040-talet inlemmades huvuddelen av armeniernas gamla kulturområde i Bysantinska riket, något som försvagade de lokala härskarna till förmån för grekernas ämbetsmän och generaler. Efter de seljuqiska turkarnas framgångsrika invasion under andra hälften av seklet valde många armenier att emigrera mot sydväst, till Cilicien. Här byggde de upp egna furstendömen, helt fristående från både grekers och turkars välden. De armeniska furstarna kom att stå i nära relation – ibland allierade, ibland konkurrerande – till de västeuropeiska korsfarare som vid samma tid etablerade sig i nuvarande Syrien, Libanon och Palestina. År 1198 eller 1199 resulterade detta i att det ciliciska Armenien formellt upphöjdes till kungarike, med full påvlig sanktion. För att skilja riket från äldre armeniska riken brukar vi kalla det Lill-Armenien. Huvudstad var först Tarsus, sedan Sis.

Under det sekel som följde blev de armeniska stormännen och kyrkan starkt influerade av västlig kultur, men när de militärpolitiska konjunkturerna svängde var riket alltför svagt för att kunna rida ut stormarna. År 1375 erövrades Lill-Armenien av de muslimska mamlukerna i Egypten. Åtskilliga armeniska stormän valde under påföljande decennier att emigrera, bland annat till Cypern, medan flertalet vanliga armenier förblev bosatta i området ända till 1915 års folkmord.

Dick Harrison

Ett av de mest segslitna grälen i kategorin kungliga mordgåtor rör vad som egentligen hände med Edvard V av England, den unge kungen som efter bara några månader på tronen avsattes år 1483 och förpassades till Towern, där han och hans bror Rikard av York försvann spårlöst. Prinsarnas öde har fascinerat folk i hundratals år. Vad hände?

Mördades måhända prinsarna av den egne farbrodern, kung Rikard III? Eller av dennes allierade och senare dödsfiende, Lord Buckingham? Eller av Rikards efterträdare, den förste Tudormonarken Henrik VII? Eller överlevde de och fick för allmänheten helt okända liv som inte har lämnat spår i historieböckerna?

Väl att märka är det sistnämnda alternativet fullt möjligt. Historien saknar sannerligen inte unga prinsar som blivit undanskuffade och relegerade till obetydliga positioner. Vår egen Karl Karlsson, son till Karl Knutsson (Bonde) är ett sådant exempel. Meningen var att han skulle ärva den svenska tronen 1470, men släktingen Sten Sture den äldre gjorde processen kort med pretentionerna. Karl överlevde visserligen maktkampen, men han levde ett liv i skymundan.

Flertalet bedömare har dock menat att prinsarna blev mördade. År 1674 påträffades två skelett inmurade i Towern, vilka hypotetiskt identifierades som Edvard V:s och Rikard av Yorks skelett. Dessvärre är identifieringen allt annat än säker. Till saken hör att det tycks ha varit populärt att mura in skelett i Towern – man har även funnit andra lik, vilka även de är svåra att identifiera. Exakt vilket av alla dessa skelett som tillhör Edvard V (om nu något gör det) är omöjligt att säga.

Oftast har man pekat ut Rikard III som skyldig. Han måste än idag betraktas som en huvudkandidat. Det var Rikard som såg till att Edvard V miste sin krona, som han raskt tog över själv. Det var Rikard som hade flest möjligheter att döda prinsarna. Rikard var den som först anklagades för brottet, och han lyckades inte – eller kanske, rättare sagt, hann inte, eftersom han själv stupade redan 1485 – bevisa sin oskuld.

Problemet är att hela svartmålningen av Rikard III har varit alldeles för effektiv för att bli trovärdig. Rikard var den siste av sin ätt. Den efterföljande Tudordynastins regenter, från Henrik VII till Elisabet I, gjorde allt som stod i deras makt för att legitimera troninnehavet genom att visa upp företrädaren som ett sannskyldigt monster. Det främsta exemplet på demoniseringen är Shakespeares mästerliga skådespel om Rikard III, i vilket kungen framställs som en genomusel och ondskefull realpolitiker som ger order om det ena lönnmordet efter det andra. Här är prinsarna i Towern bara två av många offer för Rikards omättliga blodtörst.

På 1600-talet och 1700-talet vände vinden. Dynastin Tudor var borta. Under dynastierna Stuart och Hannover blev det fritt fram för Rikards supporters att återupprätta kungens förlorade ära. Och det gjorde de med besked. Rikard III blev Englands mest omdiskuterade och mest postumt försvarade kung, och är så fortfarande. Fascinationen över hur den egentligen mycket duglige Rikard sveks av sina allierade, stupade i förtid och i efterhand beskylldes för två prinsmord som han troligen var oskyldig till har blivit ännu starkare på 1900-talet. Ett berömt exempel är Josephine Teys deckare En gammal skandal (The Daughter of Time, sv. övers. 1959). En annan ryktbar (och i ordets bästa bemärkelse skrattretande) upprättelse av Rikard III är första säsongen av Rowan Atkinsons TV-serie Blackadder, där Rikard III dödas av misstag och efterträds av den fullt levande Rikard av York, som inte alls har mördats i Towern utan vuxit upp till att bli en jovialisk och stridslysten konung, spelad av Brian Blessed.

Faktum är att mordet på prinsarna har varit uppe i en regelrätt modern domstol, med Rikard III på den anklagades bänk (dock ej personligen närvarande, förstås). I november 1984 sändes en fyra timmar lång domstolsförhandling i brittiska Channel Four, vilken också har publicerats i bokform (Richard Drewett och Mark Redhead, The Trial of Richard III, 1984). Juryn dömde den anklagade ”icke skyldig”.

Långt senare, i januari 1997, befann jag mig i Los Angeles inför en konferens på UCLA. Hårt drabbad av jet-lag låg jag vaken efter midnatt i en hotellsäng och zappade runt för att se om det fanns något sevärt på TV. Döm om min förvåning när jag landade mitt i ännu en domstolsförhandling om prinsmordet, under ledning av den dåvarande chefsdomaren i USA:s Högsta Domstol, svenskättlingen William Rehnquist. Än en gång blev domen ”icke skyldig”.

Därmed inte sagt att Rikard III verkligen var oskyldig. Han levde i en våldsam tid och lät bevisligen undanröja andra mänskliga hot, när så krävdes. Det gjorde alla andra framgångsrika engelska politiker också, i synnerhet efterträdaren Henrik VII. Men för att döma någon för mord krävs adekvat bevisning, och dylik saknas. Mot bakgrund av de indicier, de vittnesmål och det källmaterial som existerar går det inte att peka ut Rikard III som mördare.

De försvunna prinsarnas mysterium lär förbli ett mysterium.

Dick Harrison

Frågan har dykt upp om vad som egentligen menas med en vicekung. Termen dyker upp i alla möjliga sammanhang, i mängder av länder, och skillnaderna vicekungarna emellan förefaller ha varit stora. Finns det likväl en gemensam nämnare?

Ja, det finns det. Med termen vicekung avses en monarks företrädare i ett så kallat biland, det vill säga ett land som är knutet till monarkin ifråga men där monarken inte själv residerar. Ordet ”vice” är latin och betyder ”i stället för”, det vill säga ”i stället för kungen”.

Ett närliggande exempel är 1800-talets Norge (från och med 1814), där den svenske kronprinsen vid flera tillfällen (dock alltid under korta perioder) bar titeln ”vicekong”. Den bernadotteske vicekungen i Norge var ordförande i statsrådet och hade smärre maktbefogenheter, men ämbetet fick aldrig någon större betydelse. Formellt avskaffades det 1891.

I äldre historia hade termen mycket större betydelse, i synnerhet om vi vänder blicken mot de världsomspännande imperier som växte fram från och med 1500-talet. Varken den spanske eller den portugisiske kungen kunde resa kors och tvärs över jordklotet för att övervaka alla besittningar i Amerika, Afrika och Asien, varför systemet med vicekungar blev utbrett. I synnerhet spanjorerna var pionjärer på området och använde många ämbetsmän med denna titel redan under medeltiden, då Aragoniska kronan behövde vicekungar på de Medelhavsöar dynastin kontrollerade. Senare tillsattes spanska vicekungar i Aragonien, Valencia, Katalonien, Navarra, Sardinien, Sicilien, Neapel och Portugal. Allra mäktigast var de vicekungar som residerade i Mexico och Peru. På 1700-talet tillkom ytterligare två spanskamerikanska vicekungadömen med säten i Bogotá och Buenos Aires. De vidsträckta portugisiska besittningarna i Afrika och Asien regerades mellan 1505 och 1896 av vicekungen av Portugisiska Indien, med residens i Goa. Även Brasilien var i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet ett portugisiskt vicekungadöme.

Vid sidan av de spanska och portugisiska vicekungarna är de brittiska ämbetsinnehavarna väl värda att ha i åtanke. Den största och viktigaste brittiska kolonin, Indien, leddes av en vicekung mellan 1858 och 1947 (den siste att uppbära ämbetet var Lord Mountbatten). Dessa vicekungar hade betydande maktbefogenheter och bör enligt vissa forskare betraktas som några av de mäktigaste ämbetsmännen på jordklotet någonsin.

Detta är toppen av ett isberg av vicekungar. I historisk litteratur används termen om mängder av andra härskare – brittiska Lords Lieutenants på Irland, franska ämbetsmän i Canada, italienska guvernörer i 1900-talets Östafrika, ryska härskare i Bessarabien, Kaukasus och Polen, med flera. Termen används dessutom ofta om översättningar av titlar på icke-europeiska potentater, till exempel osmanska (turkiska) ledare i 1800-talets Egypten (även kända som khediver) och höga ämbetsmän i Kina och Vietnam.

Dick Harrison

Frågan har dykt upp om Ottar Vendelkråka är den förste kände svenske kungen. (Detta påstås nämligen på diverse internetsajter.) Egentligen har jag redan besvarat frågan i ett tidigare blogginlägg om sagokungar, men jag tar gärna upp ämnet en gång till, eftersom det sätter fingret på ett specifikt källproblem: kan vi använda det fornengelska kvädet om Beowulf till att forska om svenska kungar?

Ottar Vendelkråka – som sägs ha levt på 500-talet – hör utan tvekan hemma i sagorna, inte i historieskrivningen. Detsamma gäller alla andra kungar av Ynglingaätten, möjligen med undantag för Hugleik (som kanske kan vara identisk med en hövding som dyker upp i Gregorius av Tours 500-talskrönika med namnet Chlochilaichus). Observera: när jag relegerar Ottar, Adils, Vanlande, Domalde och andra ynglingar till sagovärlden säger jag inte att de inte har funnits. Jag säger bara att vi inte kan uttala oss om dem, att källorna inte ger utrymme för att avgöra om de har existerat eller ej. Vi kan berätta sagor om dem, inte mer.

Att Ynglingasagans Ottar likväl dyker upp i diverse uttalanden om äldre svensk historia beror på att han har hypotetiskt identifierats med Ohthere, en kung som nämns i det fornengelska eposet om hjälten Beowulf. Om detta hade varit en god källa – nedskriven på 500-talet – hade vi haft en någorlunda stabil forskningsmässig grund att stå på. Tyvärr är omständigheterna kring Beowulfkvädets tillkomst allt annat än säkra.

Dikten, som har inspirerat till flera filmer, handlar om den geatiske (vilket möjligen skall tolkas som den götiske) hjälten Beowulf, som kommer till danakungen Hrothgars hov, vilket är hemsökt av monstret Grendel. Beowulf dödar både Grendel och hans mor, som bor i ett närbeläget träsk. Sedan återvänder Beowulf till hemlandet, där han blir kung och härskar i flera decennier. Till slut dör han i kampen mot en drake. Denna huvudhandling avbryts ofta av redogörelser för äldre konflikter mellan nordeuropeiska folk – friser, jutar, daner och sweoner (sweón), vilket har tolkats som svear. Ohthere framställs som en av sweonernas kungar.

Dessvärre har kvädet endast bevarats i ett enda exemplar. Vi vet inte när det ursprungligen diktades eller när det först upptecknades i numera förlorade handskrifter. Forskarnas åsikter om verkets tillkomst är därför delade. Vissa gissar på 700-talet, andra på 900-talet. I vilket fall som helst är detta alldeles för sent för att vi skall kunna använda kvädet som en god källa i forskningen om 500-talets Sverige. Följden är att Beowulfkvädet sedan länge är underkänt av historievetenskapen och istället studeras som ett framträdande exempel på nordeuropeisk skönlitteratur under epoken ifråga. Alla försök som har gjorts att identifiera namngivna personer – i synnerhet Beowulf själv – har stupat på omöjligheten att verifiera gissningarna. Hypoteserna förblir hypoteser.

Detta resonemang medför att Ottar Vendelkråka förblir en sagokung. Jag hade gärna stämplat honom som ”riktig” kung om jag kunnat, men ibland är källkritiken obarmhärtig.

(I parentes: den stora högen i uppländska Vendel, utgrävd av Sune Lindqvist, som av vissa betraktas som kungens grav har, såvitt vi vet, endast kallats Ottarshögen sedan 1600-talet.)

Dick Harrison

En ständig favorit i repris i den svenska kungahistorien är frågan om Karl XII:s död. Att han dödades under en belägring vid Fredrikshald är oomtvistat. Men sköts han verkligen från norskt håll, av druvhagel, kula eller annan projektil? Eller var han ett offer för en lönnmördare på den svenska sidan?

Ovissheten i kombination med vår fascination för konspirationsteorier – Karl XII:s död står i klass med Palmemordet – har gjort att gåtan ideligen kommer i retur, både i frågespalter och i forskningsprojekt. Just nu förbereds en gravöppning, med målet att använda ett ovanligt kraftfullt mikroskop för att identifiera metallrester i kraniet. Förhoppningsvis leder undersökningen till bättre analysunderlag än tidigare, men jag skulle bli mycket förvånad om detta tar död på gissningarna och konspirationsteorierna.

Av alla de analyser och gissningar som hittills har gjorts sätter jag personligen störst tillit till Peter Froms omfattande undersökning, publicerad i Karl XII:s död. Gåtans lösning (Lund 2005). From visar hur tidigare generationers forskare framför allt har ägnat sig åt att finna belägg för sina egna favorithypoteser. Det som inte passade in i hypoteserna ignorerades. Själv gör han en grundlig analys av dokumenten, händelserna, vittnena, kistöppningarna, uniformen, löpgravarna, med mera, och kommer fram till att Karl XII föll offer för en blykula som avlossades av en norsk musköt från Fredrikshald.

Resultat: som läget är nu tyder allt på att Karl XII inte blev mördad. Han dog en, för en krigare, helt naturlig död, ett offer för fientlig eldgivning. Huruvida denna ståndpunkt kommer att förändras efter nästa kistöppning och analys får (den nära) framtiden utvisa.

Dick Harrison

I svallvågorna av mina blogginlägg om eventuella kungar i Småland och Norrland har frågan uppkommit om så kallade fylkeskungar. De omtalas då och då i de västnordiska sagorna, ibland även i modern litteratur. Men vad är en fylkeskung?

Med ”fylke”, ett ord som kommer av samma ord som ”folk”, avses ett område som motsvarar ett landskap eller en eller flera bygder. Termen används vanligtvis om nutida norska förhållanden. I dagens Norge motsvarar ordet svenskans län och danskans amt. Men termen har även en arkaiserande ton; den minner om forna tider och lokala maktförhållanden. Att Åke Ohlmarks, när han översatte J.R.R. Tolkiens ringtrilogi till svenska, valde att översätta The Shire med ”Fylke” är alltså helt följdriktigt.

En fylkeskung är med andra ord en bygdekung. Eller rättare sagt: det är en lokal järnåldershövding som långt senare, under medeltiden, definierades som en kung av historieskrivare som sökte göra forna tiders härskare begripliga för sin egen tids läsare. Flertalet med namn kända fylkeskungar träder oss till mötes i Snorre Sturlassons 1200-talskrönika om norska kungar, Heimskringla. De flesta levde på 800- och 900-talen, det vill säga alldeles för långt från Snorres egen tid för att vi skall kunna uttala oss om deras egentliga kungliga status.

Forskningens allmänna ståndpunkt är att vi har haft liknande bygdekungar i Sverige, men att bristen på källor (vi har inte ens en sagoberättande Snorre att falla tillbaka på) gör att vi inte kan spekulera om deras namn och herravälden. De enda bygdekungar som forskarna ansett sig vara någorlunda säkra på är de som möter oss i Rimberts redogörelse för Ansgars verksamhet i Mälardalen – Björn, Anund och Olof.

Men vi kan faktiskt komma längre, om vi vänder oss till runstenarna. Mitt favoritexempel är från Blekinge. Fyra inskrifter med liknande runor och innehåll restes någon gång mellan sent 500-tal och tidigt 700-tal. Den mest imponerande står i Björketorp, bara några hundra meter från E22:an. På en över fyra meter hög sten har lokala makthavare låtit rista en dödlig förbannelse, riktad mot den eller de personer som bryter mot ett icke närmare specificerat förbud: ”Ärofulla runors rad dolde jag här, mäktiga runor. Rastlös av arghet, död genom list skall den bli som bryter detta. Jag spår fördärv.” Samma hot möter oss på Stentoftenstenen, idag förvarad i Sölvesborgs kyrka. På den stenen finner vi även personnamn, vilka också nämns på Istabystenen (idag på Historiska museet i Stockholm) och på en sten i Gummarp (sedan länge försvunnen). De män som omtalas på stenarna, Haduwulf och Hariwulf, var säkert den typ av hövdingar som Snorre – om han känt till dem – skulle ha definierat som fylkeskungar.

Om vi utgår från stenarnas position i landskapet, och om vi tillåter oss att spekulera, kan vi se ett hypotetiskt västblekingskt bygderike forma sig inför våra blickar. Haduwulfs och Hariwulfs maktcentrum låg i eller kring Listerlandet, medan Björketorpsstenen, utanför Ronneby, torde ha utgjort en östlig revirmarkering mot rivaliserande hövdingadömen.

Dick Harrison

För några år sedan sände Sveriges Television program om kungar i Norrland, härskare som skall ha regerat innan den rikssvenska kungamakten etablerade sig. Hur är det egentligen med detta? Har det funnits självständiga norrländska kungar?

Egentligen är det en definitionsfråga. Vad menar man med ”kung”? Om vi menar ”mäktig härskare” i allmänhet är svaret ja. Gravfynden talar sitt tydliga språk. Se bara på Högomgraven utanför Sundsvall. Här gravlades på 500-talet e.Kr. en man med så praktfull utstyrsel att det rimligen måste ha rört sig om en mäktig hövding. Men var han ”kung”? Hur betitlade han sig? Om det har vi ingen aning. Skriftliga källor saknas.

Om vi med kung i stället menar en monark i den kungliga tradition som etablerades med kristendomen, där titeln motsvarar latinets rex, blir det svårare att vara säker. Inga sådana personer är kända med namn, och inga kan identifieras utifrån gravar och byggnader. Vad vi däremot kan uttala oss om är den ungefärliga tidpunkten för inlemmandet av de norrländska stormännens och böndernas välden i det rikssvenska politiska systemet.

I utländska källor, till exempel tyska och västnordiska krönikor, från 1000- och 1100-talen skildras de norrländska landskapen som fristående i förhållande till det svenska riket. Kristendomen anlände alltså till de norrländska bygderna långt innan de svenska kungarna tog kontroll över kustlandet och de norska kungarna erkändes i Jämtland och Härjedalen. Så sent som under andra hälften av 1200-talet hade Birger jarl och hans söner stora problem att få folk norr om Ödmården (landet söder därom, Gästrikland, räknades under medeltiden till Uppland) att hörsamma deras böner och befallningar.

Om vi skall lita på Erikskrönikan deltog hälsingar i svenska krig mot ryssarna vid Nevas mynning omkring 1300, men när kungamakten sökte etablera sig genom en kringresande fogde (kungsåre) i Hälsingland blev han ihjälslagen på 1310-talet. Det dröjer ytterligare ett decennium, till 1320-talet, innan vi kan vara helt säkra på att det svensktalande Norrland var permanent inlemmat i riket – då gick nämligen mellansvenska och sydnorrländska stormän till gemensam kolonisationsoffensiv i älvdalarna ännu längre norrut.