Annons
X
Annons
X

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

När jag var i yngre tonåren läste jag med förtjusning – jag var ju ung och ännu okunnig om källkritiska regler – Åke Ohlmarks romaner om kungariket Skåne på 900-talet och den gamla skånska kungaättens kamp för ett återupprättat rike under påföljande sekler. I vuxet och mer källkritiskt tillstånd har jag förpassat det mesta av handlingen i böckerna till glömskans domäner, men när jag är ute och föreläser påminns jag ofta om det skånska kungariket av allehanda frågeställare. Har det existerat? Har Skåne haft egna kungar?

Javisst, är svaret. Det skånska kungariket är synnerligen väldokumenterat – men det existerade inte, som formellt kungarike betraktat, på det ohlmarkska 900-talet. Visserligen är det högst sannolikt att det funnits autonoma herravälden i Skåne före skapandet av den medeltida danska monarkin, men källorna om denna period i dansk-skånsk historia är så sent skrivna och allmänt opålitliga (det rör sig främst om Saxos krönika och isländska sagor) att de inte kan ligga till grund för annat än vaga spekulationer. De danska kungar och tronpretendenter som styrde över Skåne men inte resten av Danmark på 1100-talet (till exempel Olof Haraldsson) hade pretentioner på att härska över hela Danmark och kan följaktligen inte räknas som ”skånska” kungar. Med 1300-talets skånska kungarike förhåller det sig annorlunda.

När den danske kungen Kristofer II avled år 1332 kontrollerades Danmark av holsteinska grevar, som höll landet i pant. Det dröjde åtta år innan en ny dansk kung tillsattes, av det enkla skälet att det inte fanns mycket att vara kung över. Skåningarna gjorde i detta läge uppror, och under ledning av ärkebiskop Karl i Lund erbjöd man den svenske kungen att ta över landet. Det accepterade Magnus Eriksson (eller hans förmyndarregering; det är omdiskuterat hur och av vem beslutet fattades eftersom Magnus blev myndig vid samma tid). Resultatet blev att Magnus köpte panträttigheterna i ett par omgångar. År 1332 köpte han Skåne (utom Bjäre och Norra Åsbo härader), Blekinge, Listerlandet och Ven för 34 000 mark silver. År 1341 köpte han södra Halland samt Bjäre och Norra Åsbo för 8 000 mark. Allt detta erkändes av den nye danske kungen Valdemar Atterdag år 1343.

I och med det var Skåne (eller ”landet Skåne”, som det heter om vi översätter den latinska terminologin till svenska) ett kungarike i personalunion med Sverige och Norge. Magnus förblev kung av Skåne till 1360, då Valdemar Atterdag erövrade landet, om man undantar en period på 1350-talet då Magnus upproriske son Erik var skånsk kung. Andra senmedeltida svenska kungar, däribland Albrekt av Mecklenburg, ockuperade också tidvis Skåne och hävdade att de var rättmätiga kungar av de lilla riket.

Men när det svenska maktövertagandet blev permanent på 1600-talet rörde det sig inte om en personalunion mellan två riken. Då slogs Skåne ihop med kungariket Sverige, och där har det förblivit.

Dick Harrison

Efter min blogg om Macbeth har frågan givetvis uppkommit om hur det är med Shakespeares mest berömda kungaskildring – den av hovet i Helsingör, det Danmark där ”något är ruttet”? Har Hamlet och den elake kung Claudius existerat? Dödade verkligen Claudius Hamlets sedermera spökande fader?

Tyvärr, svaret är nej. Hamlet är en sagofigur, ursprungligen skildrad i den danske krönikören Saxo Grammaticus latinska verk Gesta Danorum (skrivet omkring år 1200) och där kallad Amletus. Den mordiske kungen och denne broder, som även han bär namnet Hamlet, är också påhittade, liksom drottning Gertrud.

Enligt Saxo levde och regerade Hamlet över danernas folk i en grå forntid, på tok för långt före krönikörens historiska nutid att vi skall våga tro på skrönan om den listige prinsen som fejkade dårskap för att manövrera sig fram till hämnd (hos Saxo är Hamlet inte alls lika grubblande och tvehågsen som hos Shakespeare). Till saken hör också att Saxo inte lär ha haft några problem att få inspiration. Historier om hämnare som låtsas vara förryckta är kända från många kulturkretsar, inklusive det gamla Norden och den grekisk-romerska antiken. På 1500-talet hade Saxos Hamletberättelse översatts till franska och utbroderats av François de Belleforest, varför inte heller Shakespeare lär ha haft svårt att finna förlagor. (Exakt från vilken författare eller vilken pjäs Shakespeare hämtade ”sin” Hamlet har varit föremål för en lång forskardebatt som detta är inte är rätta platsen att redogöra för.)

Särskilt intressant är skildringen av det uppsluppna och allt annat än nyktra danska hovlivet i dramat, något som inte har det minsta med Saxo och dansk medeltid att göra. Här rör det sig om en samtidsiakttagelse. De engelska, skotska och danska kungahusen kände varandra väl, och förbindelserna mellan länderna var täta under åren kring 1600. Shakespeare har troligen inspirerats av historier som var i svang vid tiden för dramats skrivande.

Dick Harrison

En frågeställare har hört av sig med en undran om huruvida en icke-regerande drottning får/har fått bära svenska riksregalier. Frågan är föranledd av den kända tavlan av Johan Baptista van Uther, föreställande Gustav Vasas andra gemål, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud), försedd med krona, spira och riksäpple. Att icke-regerande svenska drottningar framträder med regalier på porträtt är ju inte vanligt.

Svaret är att drottningar, både regerande och icke-regerande, mycket väl har fått – och ibland varit tvungna att – bära regalier. Detta är helt normalt, även i övriga Europa, när det gäller kronor, medan drottningspiran och drottningäpplet är svenska och norska företeelser (med vissa brittiska undantag). Vid svenska kröningar uppträdde drottningen således med krona, spira och äpple, något som inte längre förekommer av det enkla skälet att vi sedan Gustav V:s tid inte längre kröner kungligheter.

De äldsta bevarade drottningregalierna i Sverige är, mig veterligen, den spira och det äpple som tillverkades för Johan III:s andra gemål Gunilla Bielke. Hur långt tillbaka i tiden bruket med drottningregalier har förekommit i Sverige är dock omöjligt att säga.

Dick Harrison

Fram till Gustaf VI Adolfs död ingick titeln ”Vendes konung” i den svenska kungatiteln. Ordet ”Vendes” förekommer också i andra äldre benämningar, till exempel ”Vendes artilleriregemente”. Men vad betyder ordet?

Termen kan spåras tillbaka till ca 1540, då Gustav Vasa började använda den i sin kungatitulatur. Skälet är inte helt klarlagt, men med all sannolikhet var det en markering gentemot danskarna. Den danske kungen Kristian III, som Gustav i övrigt hade goda relationer med, kallade sig, till Gustavs förtret, ”Goters konge”, vilket allmänt tolkades som att han var kung över gotlänningarna. Det var han förvisso också, men i Sverige tolkades det likväl som ett grovt övertramp. Gotland borde rätteligen tillhöra Sverige och ordet ”goter” påminde misstänkt om ”götar” – och de lydde inte under kung Kristian. Alltså upptog Gustav den danska titeln ”Vendes Konge” för att ge igen. Venderna identifierades – helt felaktigt – som vandaler, vilka enligt dåtida uppfattning hade besegrats av goterna (som tolkades som svenskarnas anfäder) under folkvandringstiden. Alltså borde Gustav Vasa ha rätt att utöva kungamakt även över detta folk.

I själva verket hade venderna inget med vandalerna att göra. ”Vender” var en medeltida samlingsterm på slaviska folk i nuvarande Tyskland och Polen, vilka kristnats på 1100-talet och sedermera i stor utsträckning germaniserats. Eftersom de danska 1100-talskungarna hade erövrat en stor del av vendernas land var det inte märkligt att titeln sedan länge ingick i den danska kungliga titulaturen. På 1100-talet hade den latinska titeln lytt Rex Slavorum (”Slavernas kung”), men den hade successivt omvandlats till Rex Vandalorum (”Vandalernas kung”/”Vendes kung”).

Dylika fakta bekymrade inte de svenska kungarna, som behöll titeln i hundratals år. Formellt kallade sig de svenska kungarna ”Sveriges, Götes och Vendes konung” (lat. Rex Sueorum, Gothorum et Vandalorum”) ända till 1973, då Carl XVI Gustaf uppsteg tronen och antog titeln ”Sveriges konung”.

Dick Harrison

Med dessa ord glider den skotske ädlingen Macbeth, därtill eggad av häxors spådomar, över i de kriminellas skara och beträder den väg som leder till kungamord. Duncan dräps i natten, när han sover gästens sömn på Macbeths egen borg, och den mordiske värden blir konung av Skottland. Åtminstone enligt William Shakespeare.

Men har detta hänt? Har Macbeth funnits? Shakespeares engelska medeltidskungar – Henrik V, Rikard III, med flera – är bevisligen historiska gestalter, medan kung Lear är en sagokung utan verklig bakgrund. Hur är det med Macbeth?

Jodå, han är fullt historisk. Och han var mycket bättre i verkligheten än i dikten. Macbeth (egentligen Mac Bethad mac Findlaích) härskade från början av 1030-talet över Moray (norra Skottland) med titeln mormaer, vilket i praktiken innebar att han var självständig i förhållande till den skotske kungen, även om han tidvis erkände den dansk-engelske kungen Knut den stores överhöghet. I och med att han gifte sig med Gruoch, en högättad dam som troligen var sondotter till kung Kenneth III (d. 1005), fick han legitima tronanspråk. Han störtade den unge kung Duncan (som hos Shakespeare är betydligt mer ålderstigen) år 1040 och blev därmed den förste som bevisligen förenade norra och södra Skottland till ett kungarike.

Vad vet vi om Macbeths regering? Inte mycket, men det står klart att han tidvis satt så säkert på tronen att han kunde åka till Rom på pilgrimsfärd. Annars intog han en defensiv hållning gentemot i första hand earl Siward av Northumberland, grannen i söder, och Duncans son Malcolm, som ville återta faderns krona. Efter militära nederlag, och i ett försök att få fred, överlät han stora delar av södra Skottland till Siward och dennes anhängare 1054, men i ett nytt krig stupade han mot Malcolm år 1057. Macbeth efterträddes av sin styvson Lulach, som även han dödades av Malcolms anhängare.

De yttre ramarna kring den verklige Macbeths liv är alltså snarlika de som Shakespeare skänker honom i det ryktbara dramat från 1605, men i övrigt är det mesta ren och skär dikt. Inget tyder på att Macbeth på 1000-talet hade mycket gemensamt med den skuldtyngde grubblaren och tragiske antihjälten hos William Shakespeare, som för övrigt fick sin direkta inspiration till skådespelet av Raphael Holinsheds 1500-talskrönika om brittisk historia.

Dick Harrison

Världens mest ryktbare sagokung, härskaren nr. 1 i the Dark Ages, har han överhuvudtaget existerat? Eller är kung Artur en bluff, påhittad av fabulerande medeltida krönikörer?

Forskningen om kung Arturs existens är ett klassiskt exempel på hur historievetenskaplig källkritik kan fördärva våra mest älskade uppfattningar om det förflutna. Den bistra sanningen är nämligen att vi inte har ett enda gott belägg för att Artur har funnits. Romanförfattare och filmregissörer må ignorera det i evighet, men faktum är att glappet mellan Arturs påstådda levnad och den första skriftliga källan som nämner hans existens är så stort att ingen seriös forskare kan acceptera det.

Artur skall, enligt de hög- och senmedeltida historierna, ha levt på 400-talet eller 500-talet e.Kr. Han lär ha stoppat den anglosaxiska framryckningen i Britannien och härskat över den keltiskspråkiga befolkningen i en sista guldålder. Men ingen av 400-talets, 500-talets, 600-talets eller 700-talets författare nämner honom vid namn. Märk väl att vi har gott om namn på andra kungar i Britannien; att skylla på källtorkan (”det är så ont om källor att det inte är konstigt att ingen nämner honom”) är alltså inte ett fungerande argument för folk som vill tro på Arturs existens.

Se bara på Gildas, en munk som skrev om öns historia i mitten av 500-talet. Han nämner flera (enligt hans hårda bedömning tämligen usla) monarker på 500-talet, varav ingen heter Artur. Han nämner ”en stolt tyrann” på 400-talet, som var ansvarig för att ha bjudit in saxarna från kontinenten, och han namnger en dådkraftig hjälte som stoppade deras framfart: Ambrosius Aurelianus. Men inte Artur. Både hos Gildas och i inskriftsmaterialet förekommer kung Voteporix av Dyfed (i sydvästra Wales). En diktare vid namn Taliesin har skrivit om Urien, kung av Rheged (vid nuvarande Carlisle) i slutet av 500-talet. I det tidigmedeltida kvädet Y Gododdin nämns flera härskare, i synnerhet kung Mynyddog Mwynfawr, som regerade i trakten av Edinburgh omkring år 600. I förbigående skymtar vi faktiskt en tapper Artur i diktverket, men uppgiften är så kortfattad att vi inte kan göra något av den; dessutom är Y Gododdin endast känd genom en 1200-talshandskrift, vilket innebär att någon mycket väl har kunnat skriva in namnet långt i efterhand. Den äldre medeltidens störste anglosaxiske historieskrivare, Beda Venerabilis (ca 730), nämner flera 400-talshärskare (Vortigern, Hengist, Horsa, med flera, både verkliga och halvhistoriska) men inte Artur.

Först för 800-talets räkning finns det texter som nämner Artur vid namn. Framför allt har vi en lista, bevarad i det latinska verket Historia Brittonum (som brukar tillskrivas en viss Nennius) över tolv fältslag som utkämpades av en krigsledare (lat. dux bellorum) vid namn Artur. I Annales Cambriae, ett verk som kompilerades ihop på 800- och 900-talen, nämns Artur vid två tillfällen. Han skall ha segrat i ett stort fältslag år 516 och stupat vid Camlann år 537. I annalnotisen anges även att Medraut föll vid samma tillfälle. Namnet Medraut leder onekligen tankarna till Mordred, skurken i de medeltida skrönorna – Arturs illegitime son och den man som genom sitt förräderi uppges ha orsakat kungens död. Tyvärr är både Historia Brittonum och Annales Cambriae oanvändbara som källor till Arturs tidsepok. Redan genom dateringen till 800- och 900-talen är de svåra att nyttja (de tillkom tre–fyra sekler för sent för att vara verkligt trovärdiga), och liksom i fallet med Y Gododdin kan notiserna om Artur ha skrivits till i efterhand.

Så tyvärr – om vi applicerar normal källkritik på de tidigmedeltida texterna blir det sorgliga resultatet att vi inte kan uttala oss om Arturs existens. Kungen är och förblir en sagokung. Till råga på allt kan vi datera uppkomsten av vissa element i Arturmyten till ännu senare sekler. Den av oss kända Artursagan fästes på pränt så sent som på 1130-talet, i walesaren Geoffrey av Monmouths Historia Regum Britanniae (”Historia om Britanniens kungar”), en fantasiprodukt med tvåtusen års fiktiv brittisk fornhistoria. Endast några uppgifter om 600-talet är med verklig historia överensstämmande; resten är påhitt. Geoffrey diktade bland annat ihop en skröna om att de sanna britterna härstammade från en grupp trojaner som anfördes av Aeneas sonsonson Brutus, som erövrade Britannien från monster. Den störste hjälten i Geoffreys verk är Artur, som omges av trollkarlen Merlin, drottning Guinevere, med flera.

Resten är historia: 1100- och 1200-talens engelska och franska diktare kryddade legenden med historier om Sir Lancelot, Heliga Graal, svärdet Excalibur, med mera, fascinerande litteratur som har lika lite med den verkliga historien att göra som kung Artur själv.

Dick Harrison

Idag är det exakt ett år sedan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling förlovade sig. Dagen till ära kan det vara på sin plats att dra sig till minnes hur fullständigt annorlunda sådana tilldragelser utspelade sig förr i tiden.

För det första hette det inte förlovning. Det hette trolovning, och det var något helt annat. Förlovning är föga mer än ringväxling och tillkännagivande om att parterna står varandra så nära att de ämnar gifta sig och/eller ha ett permanent förhållande. Förlovningen kan brytas när som helst, utan rättsliga bekymmer. Släkten är inte inblandad; åtminstone behöver mödrar och fäder inte vara det i normala fall, men när det gäller kungligheter är det som bekant annorlunda, eftersom dylika äktenskap regleras i Successionsordningen (se en tidigare blogg!). Trolovning, som avskaffades i svensk lag så sent som 1973, var oändligt mycket viktigare än såväl dagens förlovning som dagens vigsel. Det var en juridiskt bindande överenskommelse som inbegrep både mannens och kvinnans familj. Vittnen måste vara närvarande vid trolovningen, och det som beslutades måste uppfyllas oavsett om prästen slutligen vigde paret eller inte. Ömsesidiga gåvor överlämnades, vanligen smycken och kläder. Under de senaste fyra seklerna utväxlades även ringar.

För kungligheters del var trolovningen så betydelsefull att prinsarna och prinsessorna själva sällan hade något att säga till om. En kunglig trolovning var en statsangelägenhet av stor utrikespolitisk vikt. Motparten var i regel en utländsk prins eller prinsessa. Det var inte ovanligt att den svenske prinsen/prinsessan aldrig hade sett sin tillkommande före trolovningen.

Till råga på allt kunde en kunglig trolovning äga rum medan pojken och flickan var mycket unga. Ett typiskt exempel är trolovningen mellan den svenske hertigen Erik Magnusson och den norska prinsessan Ingeborg Håkonsdotter. Händelsen ägde rum 1302, då Erik var i tjugoårsåldern och Ingeborg endast ett år gammal (hon föddes 1301). Bröllopet firades tio år senare, men det säger sig självt att det dröjde ytterligare några år innan paret inledde en sexuell relation. Denna resulterade för övrigt i sonen Magnus Eriksson, som vid knappt tre års ålder tillträdde både den svenska och den norska tronen år 1319.

Dick Harrison

Jag har fått frågan många gånger, i synnerhet av folk som sett filmklassikern The Lion in Winter (1968, där Rikard spelas av en filmdebuterande Anthony Hopkins; nyinspelning för TV 2003).

Svaret är nej. Eller rättare sagt: det saknas belägg. Det märkliga är att nutidens filmer, uppslagsböcker och populärkultur i allmänhet svämmar över av referenser till Rikard Lejonhjärta som en homosexuell kung trots att vi helt saknar historiska vittnesmål. Faktum är att hela myten uppkom så sent som 1948, då man misstolkade en symbolhandling. För att markera en politisk allians sov Rikard under en natt i samma bädd som den franske kungen Filip August. På 1100-talet såg alla politiska bedömare – i synnerhet Rikards och Filips gemensamma fiender – handlingen för vad den var, men i det sexualfixerade 1900-talet misstolkades händelsen fullständigt. Till saken hör också att vi har mängder av belägg för Rikards heterosexualitet, som föranledde hård kritik hos det dåtida prästerskapet. Kungens förkärlek för älskarinnor och prostituterade (och inte för den egna hustrun), till och med när han var allvarligt sjuk, noterades med oblida ögon.

Men frågan rymmer också ett allvarligare fel. Medeltidens människor var oförmögna att identifiera folk som homosexuella av det enkla skälet att begreppet, uppfattningen om en specifik homosexualitet, ännu inte var uppfunnen. Det är bara i det moderna 1900-talssamhället som vi har definierat folk som antingen-eller och/eller ansträngt oss för att sätta etiketter på sexuella identiteter. I historisk tid var människor fokuserade på de homosexuella handlingarna i sig (”sodomi”), och man antog att vem som helst kunde frestas utföra dem. Handlingarna var alltså inte kopplade till uppfattningen om en homosexuell identitet. Detta gör det besvärligt för den oförberedde forskaren, eftersom han eller hon i regel är inställd på att finna belägg för just identiteten – som ju aldrig nämns i de historiska källorna. Källorna begränsar sig dessutom ofta till att nämna handlingar som resulterade i skandaler (till exempel överdriven kunglig favoritism, som i fallet med Edvard II av England) eller fällande dom (sodomi har i många länder varit kriminaliserat).

Dick Harrison

Något som har förvirrat mer än en frågeställare är den märkliga roll som färgen orange har på flera håll i Västeuropas kungliga historia. Orange är något av en protestantisk krigsfärg på Irland, en nationalistisk kulör i Nederländerna och en färg som i Frankrike och Tyskland förknippas med sedan länge svunna furstehus. Är detta en slump? Eller hänger allt detta samman?

Svaret är ja. Allt hänger samman. Det är samma apelsingula färgnyans i samtliga ovan nämnda länder, och det finns en gemensam röd tråd med rötterna långt tillbaka i medeltiden.

Ytterst rör det sig om en sammanblandning av benämningen på en frukt och benämningen på en stad. Likheten mellan namnet på frukten och namnet på staden medförde att fruktens färg blev heraldisk symbolfärg för stadens furstehus. Senare följde färgen dynastins medlemmar till både Nederländerna och Storbritannien.

Frukten är förstås apelsin, som via italienskans melarancia (i sin tur ett arabiskt låneord) blev medeltidsfranskans orange. Staden är antikens Arausio i Rhônedalen, som under medeltiden började uttalas och stavas Orange och senast på 1000-talet var centrum för ett grevskap. Grevarna inspirerades av likheten med namnet på frukten och anammade apelsingult som symbolfärg. På 1100-talet hade deras välde utvecklats till ett självständigt furstendöme som vi på svenska, tyska och andra språk kallar Oranien.

År 1530 fördes färgen till Tyskland i och med att grevarna av Nassau-Dillenburg ärvde Oranien. De förde den vidare till Nederländerna, där Vilhelm I av Oranien ledde frihetskriget mot de spanska habsburgarna från 1568 till sin död 1584. Vilhelms ättlingar var både furstar av Oranien och ståthållare i Nederländerna. Den siste av dem, Vilhelm III (d. 1702), blev 1689 även kung av England, Skottland och Irland. I slaget vid Boyne den 1 juli 1690 besegrade han i grund sin tronrival, katoliken Jakob II. Till åminnelse av detta grundade nordirländska protestanter, som uppfattade Vilhelm som sin störste hjälte, Oranienorden (Orange Order) år 1795. Medlemmarna, de så kallade orangisterna (eng. orangemen), genomför om somrarna marscher för att fira segern, något som har setts med synnerligen oblida ögon av nordirländska katoliker.

Vilhelm III avled alltså 1702. Frankrike annekterade furstendömet Orange 1713. Men både namnet Oranien och den apelsingula färgen hade kommit till Nederländerna för att stanna. År 1747 övertog en annan gren av huset Nassau det nederländska ståthållarskapet, en gren som idag är landets kungahus. Denna ätt har fortsatt att använda orange som symbolfärg, något som i förlängningen har resulterat i att det blivit en holländsk nationalfärg. Åtskilliga orter och geografiska företeelser över hela världen med historisk koppling till Nederländerna har ordet oranje i sig (Oranjefristaten, Oranjefloden, Oranjestad, etc.) – och när holländarna spelar fotboll är det en uppvisning i idel apelsingult.

Dick Harrison

Till de märkligaste kungliga titlarna i Europa, som ofta framkallar spontana frågor i (särskilt den franskspråkiga) bekantskapskretsen, hör titeln dauphin, franskans delfin. I skådespel och filmer som utspelar sig på senmedeltiden, till exempel om Henrik V av England eller Jeanne d’Arc, bär fransmännens ledare ofta denna titel. I Jeanne d’Arc-filmer brukar titeln användas om kung Karl VII innan han är formellt krönt. Hur går det ihop? Varför refereras kronprinsar och nästan-kungar som delfiner?

Titeln, som går tillbaka på fornfranskans dalphin, betyder mycket riktigt delfin. Ursprungligen tycks det ha varit ett tillnamn på en 1100-talshärskare – det är dock osäkert exakt hur namnbruket började – i det sydöstfranska området Viennois, där det regerande huset associerade sig med vattendjuret ifråga. Även vapenskölden pryddes av en delfin. På 1200-talet hade namnbruket blivit så vanligt att det övergått till att bli en titel, ungefär som när romarna långt tidigare hade omvandlat Caesar från namn till titel. Det territorium som ”delfinen” härskade över kallades följaktligen Delfinat, på franska Dauphiné, vilket än idag är namn på regionen.

År 1349 övergick Dauphiné till franska kronan genom försäljning; dauphinen Humbert hade förslösat sina tillgångar och sålde området till kung Filip VI. Påföljande år, när Johan II blev kung, fick tronföljaren Karl (sedermera Karl V) landskapet som underhållsland, varvid titeln dauphin gled över på honom. Allt sedan dess, ända till 1791, hade den franske tronföljaren benämningen le dauphin. Bruket återupptogs 1824 men avskaffades redan 1830, när den störtade Karl X:s son Louis-Antoine, hertig av Angoulême, avsade sig titeln. (Den har dock överlevt som titel på tronkrävare i Spanien, men det är en annan historia.)