Ytan inte enda hälsohotet mot kycklingar

Jag ser att signaturen KST ifrågasätter slaktvikten i beräkningen (i mitt förra inlägg) som visade att varje kyckling får en yta motsvarande ett A5-ark enligt de nya EU-direktivet. Jag räknade med en slaktvikt på 1,3 kilo medan KST hävdar att 2,3 kilo är mer korrekt i Sverige.

Visst förekommer en slaktvikt på 2,3 kilo men det är trots allt undantag och hänger ihop med typen av kyckling, könet och produktionsmodellen. För att komma upp i den vikten måste exempelvis en hona av den vanliga typen Ross 308 leva i mer än 42 dagar. Den slaktålder i intensiv produktion som av djurskyddsskäl rekommenderats av experter vid statens veterinärmedicinska anstalt är dock max 35 dagar och då väger Ross-honan 1740 gram.

Stora svenska producenter har deklarerat att de tillämpar en slaktålder på mindre än 32 dagar. Då hamnar man på den slaktvikt jag angav. Lägre vikt är faktiskt ett rätt viktigt skäl till att välja svensk kyckling framför utländsk så länge vi talar om vanlig intensiv produktion. Med högre ålder ökar hälsoproblemen dramatiskt. Högre slaktvikt leder exempelvis till att fler och allvarligare benfel hinner utvecklas under kycklingens sista levnadsdagar. Det hänger ihop med att dagens hårt avlade kycklingar växer så snabbt att skelettet inte alltid hinner förbenas ordentligt och viker sig under den tyngande muskelmassan. En undersökning visade 2003 att varannan svensk kyckling led av åkomman i någon grad. Utomlands där djuren ofta tillåts växa sig större är de riktigt allvarliga benfelen betydligt vanligare.

Kycklingar som väger 2,3 kilo får alltså brottas med något färre kamrater på A4-arket, men i gengäld löper de betydligt större risk att drabbas av plågsamma benfel. Om 2,3 kilo plötsligt skulle ha blivit en gängse slaktvikt även i Sverige finns det all anledning att åter undersöka djurens benhälsa.