Henrik Ennart
Professor Wolfram Müller vid universitetet i österrikiska Graz har länge grubblat över hur en backhoppares kropp ska se ut för att kunna flyga maximalt lång sträcka genom luften. Efter fältstudier under de Olympiska spelen i Salt Lake city 2002 har han nu lancerat sitt alternativa Mass-index, MI, som av forskarna snabbt förväntas kunna konkurrera ut det välkända men omdebatterade BMI-måttet.
Med sin mer exakta kalkyleringsprincip, som tar hänsyn till kvoten mellan benen och överkroppen, kom professor Müller snart fram till att BMI-måttet genomgående underskattar övervikten hos långbenta, och vice versa, snabbt men ofta förhastat och orättvist stämplar kortbenta som överviktiga.
Slutsatserna har redan lett till nya regler inom backhoppningen som gör det svårare för hoppare att svälta sig till framgång eftersom hoppare med lågt MI nu tvingas hoppa med kortare skidor. Dessutom hade inte mindre än åtta guldmedaljörer vid skid-VM i Turin tränat i den nya vindtunnlar som utvecklats utifrån professor Müllers kalkyler.
Nu är bara frågan hur länge den svenska folkhälsopolitiken, och dess insatser mot fetmaepidemin, ska byggas upp kring ett BMI-mått som gav platt fall i hoppbacken.