Drömmarnas land

Jag och några vänner är i helgen på Techno Classica – världens största gammelbilsmässa i Essen i Tyskland.

Tittar man på hemsidan, skyltarna eller i broschyrerna ser allt, ursäkta uttrycket, hemmasnickrat ut.

Inget kunde vara mer felaktigt.

Här finns 120 000 kvadratmeter utställningsyta, över 1200 utställare, runt 2 500 samlarbilar till salu och över 220 utställarklubbar. Förra året kom 193 400 besökare från 41 länder mellan onsdag och söndag.

I år finns en stor trend – men låt oss återkomma till den.

För vi fastnade redan på parkeringen. Hos en ljusblå näpen Volvo 66 DL – produkten av att Volvo köpte holländska Dafs personbilsdivision 1975  – till högre ser ni den röda förlagan Daf 66. Och redan här närmar vi oss mässan själ: Att alla brinner för just sina bilar. Daf-klubben i Tyskland har en egen monter inne på mässan, där de stolt visar upp flera av det som, ärligt talat, är en av världens mest bespottade bilar.

Men de älskar dem. Och det är så härligt att se.

Vi beger oss in i myllret på mässan. Det är trångt. Det pratas många språk i de 20 mässhallarna.

I BMW:s hall (jo BMW:s historiska avdelning har en hel hall). Huvudattraktion är en en klassisk BMW328 – bilen som  vann Le Mans 24-timmarsrace för 75 år sedan. Bredvid den nya laddhybriden i8 som lanseras senare i år.

Men jag styr vidare mot en ljusgul reminiscens från barndomen. En BMW 520 från 1979. Öppnar andäktigt dörren och drar in doften – som är ett hopkok av plast, textil men framförallt  luktar exakt likadant som i min bästa kompis mammas BMW 518 som jag åkte i när jag var 5-6 år. Jag måste le.

BMW 520 lanserades 1972 som efterföljare till BMW 2000, och fick 1977 en ny rak sexcylindrig motor på 122 hästkrafter, som sitter i denna bil från 1979.

Mässan har dels stora påkostade hallar där framförallt de tyska biltillverkarna som Mercedes, BMW Volkswagen och Opel har släpat dit delar av museisamlingarna och påkostade inredningar.

Men dels finns fullpropade mässhallar med påfallande många dyra gamla Porsche 911, måsvingemercor, Ferrari Dino för att ta några (bisarrt nog) vanliga bilar. Vi räknade Mercedes 300 SL (måsvingemercan) men tappade räknigen vid 40. Sedan finns modellbilar, broschyrer, affischer, gamla delar och bokstavligen allt du kan tänka dig i bilväg.

Det är som att fylla en hel simbassäng med löradagsgodis för den som är det minsta bilintresserad.

Vi träder in i Volkwagengruppens stora mässhall. Det är en märklig känsla. Tänk att försiktigt öppna en måsvingedörr på en tidskapsel som just landat. Det ryker. Allt känns rymdlikt – och så kliver du ut i något som ser ut som Genèvesalongen ett diffust år i mitten av 1970-talet.

De två bilarna på bilden ovan kapslar in exakt hur trängd den numera välmående Volkswagenkoncernen  var i början av 1970-talet. Man hade försäljningsfiaskot VW 411/412 (den ljusblå bilen till vänster), den urgamla VW bubblan och den milt sagt annorlunda VW K70. Och man undrade nog  i VW:s ledningsgrupp: Hur ska det gå?

Så kom Passat 1974  – på bilden en gul kombi som på VW-språk heter variant, och senare under året kom Golf. Och allt vände.

Vi vänder oss mot Volvo personvagnars stora monter. För även Volvo är här med sin så kallade heritage-avdelning där Per-Åke Fröberg är chef. Volvo satsar helhjärtat på en bortglömd del av sin historia: tävlingsarvet. Här finns bland annat den Volvo PV som Tom Trana körde Safarirallyt med – en bil som Joginder och Jaswant Singh, iförda turbaner, vann Safarirallyt med 1965.

Men Volvo har inga nya bilar – vilket bland annat BMW tryfferade sin monter med.

Så till den stora trenden: Att bilarna är dyare än någonsin.

Här en Porsche 356 från 1954, varsamt renoverad, som såldes för bisarra 175 000 euro – betydligt dyrare än i Sverige. Och köparna återfinns alltmer i Kina och öst – en man från Filipinerna köpte 60 bilar på mässan.

På sikt kan alltså den stora bilskatten i Europa flyttas österut. Men med tanke på medelåldern (hög) på mässan kanske det är enda sättet att på sikt behålla de höga priserna.