Annons

Världenbloggen

Teresa Küchler

Teresa Küchler

Hugh Grant fick stor uppvaktning i Bryssel. Foto: Laurent Dubrule/Reuters

När brittiske hjärtekrossaren Hugh Grant dök upp i EU-parlamentet drabbades huset av glamourfeber. Man kunde nästan se de unga, kvinnliga parlamentsassistenternas hjärtan klappa genom blusarna. Vanligtvis fyrkantiga politiker ville fångas på bild med stjärnan.

EU-projektet är inte bortskämt med kändisar. Hur många EU-parlamentariker har prytt omslaget på glansiga tidskrifter? Förutom grekiska sångerskan Nana Moskouri som var ledamot i tio år så är här skralt med kändisar med stjärnstatus, vad jag vet. En brittisk ledamot som spelade med i några avsnitt av Hem till gården i sin ungdom. Några tv-journalister, en italienska som placerade sig någorlunda bra i Miss Italia-tävlingen, några bångstyriga ny-fascister och den fortfarande rufsige vänsterikonen Daniel Cohn-Bendit, som var het under studentupproret i Paris våren -68. Inte direkt MTV-galematerial.

Annat är det i USA, där filmstjärnor och tv-idoler gärna stödjer ett parti nån välgörenhet – George Clooney och Matt Damon ömmar för Darfur, Sean Penn för Haiti och actionfarfar Chuck Norris för republikanska partiet.

Därför blir det rabalder när nån världskändis har ärende till Bryssel. Hugh Grant var ett av offren i den pågående avlyssningsskandalen i Storbritannien, och har sedan dess förespråkat mer kontroll över medierna och, framför allt, att man bryter upp alldeles för mäktiga mediekarteller som Rupert Murdochs.

Han debatterade om vikten att straffa ”dåliga” journalister- och EU-parlamentarikerna nickade inkännande: när Bryssels journalister rapporterar om, exempelvis, oegentligheter i EU-kassorna och tjänstemännens höga ersättningar – sånt som det vore tjänstefel att inte skriva om – så säger EU-institutionernas pressfolk alltid på reflex att medierna vill smutsa ner EU:s rykte (så slipper man ta upp sakfrågorna). Hugh Grant predikade alltså för redan frälsta.

Roligt för alla blev det dock när han kritiserade Italien, och sade att Berlusconi fritt kunnat använda en viss tidning för att oemotsagt kritisera sina politiska motståndare.

En representant för Berlusconis mediekonglomerat Mediaset, Gina Nieri, som var med i samma paneldebatt som skådespelaren, svarade allvarligt att anklagelsen var absurd: tidningen ägdes ju inte av Silvio Berlusconi utan av hans bror!

Publiken skrattade halvt ihjäl sig, och Grant satte på bästa ”vad var det jag sade”- minen. När paneldebatten var slut lämnade stjärnan EU-huvudstaden, och halva publiken lämnade samtidigt konferensen. Sen sänkte sig tystnaden över de grå heltäckningsmattorna och det vanliga kneget, att lagstifta för 500 miljoner invånare i de 27 EU-länderna, tog vid. Ett nog så viktigt om än oglamoröst uppdrag.