Karin Henriksson
WASHINGTON Det är, förstås, gott om eftervalsanalyser så här en grå och regnig onsdagsförmiddag i Washington.
Om någon till äventyrs vill fördjupa sig mer i varför och hur Mitt Romney ”…vann tillräckligt, det är det som räknas” kan följande rekommenderas:
– Fred Barnes blogg Romney Regains Frontrunner Status i Weekly Standard, där han betonar att Romney bytt ut en del av privata-näringslivs-ramsorna mot nya budskap.
– John Dickersons genomgång He’s Alive! i Slate, med fokus på splittringen i det republikanska partiet.
En sak till. Vi som följde den bittra valstriden mellan Barack Obama och Hillary Clinton 2008 håller inte med om påståenden om att vi inte skulle ha skildrat motsättningarna bland demokraterna. Men en dramatisk skillnad mellan då och nu föreligger – och ingen mindre än Steve Schmidt, skicklig republikansk strateg, sammanfattar den så här:
– Four years ago with Democrats, the tension in that race was which of two historic candidates the Democratic party voters all liked. who were they going to put forward in the general election contest? They liked both of them. They would have been happy with both of them. The longer this goes on, Republican voters are saying, ’We don’t like any of them, we want somebody new in the race.’ And that new person isn’t going to appear in the race.
Detta i det här samtalet i MSNBC på primärvalskvällen.
I övrigt, bl a i Morning Joe följande morgon, granskades den redan imponerande valorganisationen som Barack Obamas kampanj har på plats, i detta samtal med Dan Bartlett, rådgivare till George W Bush, och Major Garrett i National Journal.