Annons

Världenbloggen

Karin Henriksson

Karin Henriksson

WASHINGTON Utrikespolitik är svårt och det räcker inte med att vilja – det får amerikanska presidenter fler prov på än de flesta i världen.

Det har varit mycket intressant att iaktta hur lite kritik som riktats mot Barack Obama under de tre veckornas egyptiska revolution. Visst, felsteg förekom (Hillary Clintons poängterande av ”stabilitet” och Joe Bidens replik om att Hosni Mubarak inte var någon diktator).

Men på det stora hela taget är detta omdöme av Aaron David Miller i Woodrow Wilson International Center ganska typiskt. Han fastslår att det i alla fall inte var Obama som ”förlorade Egypten” och att Obama spelade den dåliga given bra:

But on balance, the administration has played a bad hand pretty well. The cards the president were dealt were largely beyond his control. Hammering him now completely ignores the reality that U.S. policy made its bed in Egypt decades ago, and now the administration — forced to sleep in it as it confronts the current crisis — has few good options.

Ordet D, som i demokrati i George W Bushs demokratiserings- och frihetsagenda dyker upp, och då blir det giftigare tonfall, som inte sällan bottnar i vederbörandes åsikt om Irakkriget.

En sammanställning av inlägg finns under vinjetten The Thread, ungefär on-line-tråden, i New York Times med rubriken Egypt’s Revolution, Bush’s Victory?

Ett par exempel till på vad som skrivits i dagarna, Martin Indyk i Financial Times om svårigheterna som nu väntar och Peter Beinart i The Daily Beast om att Obama ställde sig på rätt sida. Samt ett citat till från ovan nämnde Miller:

Had Obama tried to hammer Mubarak to reform Egypt’s political system after his 2009 speech in Cairo, he would have had no more success than his predecessor. The devil’s bargain would have assured that. The Egyptians have driven their own freedom express. Indeed, from the opposition’s standpoint, the United States seemed almost irrelevant to the story.