Karin Henriksson
WASHINGTON Det var ”neo” hela tiden, skojar William Kristol om sin far, Irving Kristol, neokonservatismens fader som i början av sin långa intellektuella bana var trotskist.
En antologi med Kristols alster, 1942-2009, i urval av hustrun Gertrude Himmelfarb har just utkommit, The Neoconservative Persuasion.
Sonen, Bill Kristol, är inflytelserik konservativ kommentator i Weekly Standard och i Fox News. I ett samtal i MSNBC:s Morning Joe på tisdagen konstaterade han att han tycker att debatten idag är mycket mångfacetterad – med uppfriskande meningsmotsättningar om statens roll och storlek. Om det stora antalet tänkbara republikanska presidentkandidater sa han ungefär ”Go for it”, eftersom det i det hierarkiska partiet så länge var Nixon-Reagan-Bush-McCain-Bush-McCain och att det nu finns en rad spännande yngre namn (fast han instämde i Rich Lowrys maning i National Review till Jeb Bush att ställa upp). Kristol nämnde sedan att Barack Obama visat att noviser kan vinna – vilket banade vägen för önskemål om att Chris Christie borde fundera på saken trots att han bara suttit ett drygt år som guvernör i New Jersey.
I en postning om Ronald Reagan tog jag kanske lite lätt på vänsterkritiken mot expresidenten, eller så vaknade fienderna till efter direktsändningarna i tv från söndagens 100-årsfirande, med honnörer, flaggor och tårar. Här påminner Washington Posts Eugene Robinson om begreppet voodoo economics (kläckt av Bush I för övrigt) och hävdar, efter en genomgång av skattehöjningar och beslut att trots allt inte slå igen energi- eller utbildningsdepartementen, att det är demokraterna som är Reagans sanna arvtagare.
Ett citat: Meanwhile, the Republican Party has lost its mind. The GOP argues for deep across-the-board budget cuts of a kind that Reagan ultimately rejected. Party leaders denounce the belief that government can do any good for anybody as ”socialism.
Professor Peter Dreier tar upp vad han kallar Reagans verkliga eftermäle i The Nation med bl a följande slutsats: Indeed, Reagan’s most important domestic legacy is our government’s weakened ability to do its job protecting families, consumers, workers and the environment.