Finchoklad, fulchoklad och konsumentångest

BRYSSEL. Bryssels mest exklusiva butik är den belgiske chokladgurun Piero Marcolinis avskalat svarta, überdesignade två våningar med ljuvligt doftande, svindyra chokladpraliner. Den påminner om designhusens flagskeppsbutiker i Paris eller New York, med en låg lädersoffa framför snygga visningsmontrar, och man förväntar sig nästan att en expedit ska ta ens kappa och servera skumpa medan en annan välartikulerat presenterar haute chocolaterie.

En kall vinterdag stod den italienskättade chokladmästaren själv i entrén och serverade rykande varm chokladdryck. Han var inte tjock. Inte ens lite. Det var en stor besvikelse. En chokladkung borde vara en fryntlig livsnjutare med fläckar på förklädet, inte storbusiness-sharp och smal. Men choklad är mer storbusiness, för att inte tala om storpolitik, än vad vi konsumenter egentligen vill veta.

Världens största exportör av kakaobönor är Elfenbenskusten, där president Laurent Gbagbo vägrar lämna sin post, trots att omvärlden erkände oppositionsledaren Alassane Ouattara som segrare i valet i november. Vore det inte för kakaon så hade Gbagbo aldrig kunnat klamra sig fast, skriver Daily Nation, en kenyansk tidning som ges ut i hela centralafrika.

Gbagbo överlever eftersom han fortfarande betalar löner till militären, polisen och statsförvaltningen – de tre grupper vars lojalitet han mest behöver för att behålla makten. Enda sättet för Gbagbo att betala dem är att pressa landets kakaoproducenter på miljontals dollar i ”förvägs-beskattning”.

Alassane Ouattara har bett omvärlden att bojkotta kakao från Elfenbenskusten, för att Gbagbo ska få ont om cash. EU:s utrikesministrar sade dock nyligen att man inte vill införa totalt importförbud, eftersom det skulle bli för kännbart för konsumenterna. Alltså vi gottegrisar i Europa.

Chokladtillverkare i EU har också, med den stackars kakaobonden som ursäkt, lobbat hårt för att förhindra importförbud från Elfenbenskusten. Man kan ju misstänka att det har mindre med kakaoböndernas prekära situation att göra än med att förbudet kan beröva dem en viktig råvara.

Bland hyllorna i chokladhuvudstaden Bryssel är det svårt bestämma sig för om man ska stödköpa elfensbenskustschoklad för att hjälpa kakaobönderna ekonomiskt, eller om man ska bojkotta den och köpa choklad från Trinidad, Ecuador eller Madagaskar i stället, så att västafrikanerna kan bli av med presidenten. Chokladen känns i vilket fall inte särskilt elegant och exklusiv längre, inte ens i denna vackra butik. Konsumentkraft, konsumentmakt  är lika med konsumentångest.