Svårt att vara optimist

Till Sasja (sista brevet från Afghanistan till min son)
Du frågade inför min resa till Afghanistan om det var nödvändigt att jag åkte. Jag förklarade att det var några år sedan jag senast besökte landet. Det går ett tag att prata med afghaner som besöker Sverige, att ringa till Kabul och kolla läget och att följa vad som händer via nyhetsbyråer och internationella tidningar med journalister på plats.
Jag sade att jag kommit till en punkt där jag själv måste ”tanka in” information. Att få egna intryck, att själv prata med afghaner och göra en egen bedömning av situationen.
Nu sitter jag på Frankfurts flygplats och väntar på sista delen av hemresan. Staffan och jag har varit borta nio dagar och visst är det en kort tid. Men eftersom vi båda varit i Afghanistan många gånger förut så började vi inte om från början. Och jag tyckte jag fick svar på några av de frågor jag kände akuta.
Gör de svenska soldaterna någon nytta?
Svaret blev ja. De är professionella och de har något som många andra länders soldater tycks sakna: Medmänsklighet och empati. Det betyder att svenskarna visar respekt och därför kan bygga förtroende. De bidrar också aktivt med sin närvaro att hålla talibanerna borta från Mazir-e-Sharif och de svenskar som jobbar som metorer gör verkligen den afghanska armén betydligt bättre.
Vad fungerar president Karzais regering?
Min tidigare känsla förstärktes. Den fungerar uruselt. Karzai är en svag president och han omger sig med krigsherrar som bara tänker på sig själva. Afghanerna känner sig med rätta svikna av sin ledare.
Är talibanerna starka?
Jag visste att de var starka i östra och södra landet, men de har väl utbyggda nätverk även i norr. De skaffar inflytande med terror, hot och våld – och de blir allt starkare.
Finns det hopp för Afghanistan?
Hoppet är ju det sista som överger människan, men jag är än mer pessimistisk än tidigare. Jag kan inte förstå hur det här ska kunna utvecklas bra och känner mig så otroligt deppig när jag tänker på vilket öde många miljoner afghaner riskerar att gå till mötes. Jag lämnade Kabul med en mycket dyster syn på framtiden.
Men nu lägger jag Afghanistan bakom mig för en några dagar. Nu ser jag fram mot att få krama dig och umgås tillsammans en hel helg.
Vi ses snart – det är efterlängtat!!!

Pappa Jan