Med afghaner i öknen

Hej Sasja (brev 4 till min son)

Staffan och jag har haft ett par spännande dagar. Vi har bott på en afghansk armébas och sett hur deras soldater lever och tränar. I dag var vi ute i öknen och kollade när de övade skjuta granatkastare och pansarvärnsraketer. Jag tycker att den afghanska armén är mycket intressant. Visst, det är spännande att se vad de svenska och övriga utländska soldater gör här. Men det viktigaste för Afghanistans framtid är att landet får en egen stark armé som kan klara sig på egen hand. De utländska soldaterna kan ju inte stanna här hur länge som helst och då måste afghanerna klara sig själva om inte talibanerna ska ta över. Vi blev förvånade över hur bra den bataljonen som vi bodde hos var. Det var välordnat på basen, de hade bra disciplin och de sköt med sina granatkastare mitt i prick flera gånger. Men grabbarna hade inte bra betalt. Soldaterna tjänar 10 000 afghanis, knappt 2 000 kronor och många har stora familjer hemma i sina byar att försörja.

På basen fanns också svenska officerare som hjälpte till som mentorer, det vill säga var med de afghanska cheferna. Svenskarna är med i planeringen av uppdrag, men åker också alltid med afghanerna ut på olika patrulluppdrag. Det gör att dem ofta kommer i strid. På de senaste 50 åren är det inga svenska officerare som så ofta hamnat i tuffa strider som de här gubbarna. Dem är otroligt skickliga och modiga – och det var kul att se hur bra dem jobbar ihop med afghanerna. Jag blir sällan imponerad, nu blev jag det.

I övrigt allt bra och är tillbaka i Mazar-e-Sharif. Ska bli skönt att få duscha bort all ökensand från kroppen. I morgon tänkte vi träffa en mujaheddin, en man som var med och slogs mot ryssarna och som kanske kan berätta lte bra stories och även jämföra den kampen med hur det är att kämpa mot talibaner. Längtar efter dig -men det vet du förstås. Ha det bra.

Bamsekram från pappa Jan